Ossler mellan kaos och stillhet

Ljuden av den akustiska gitarren, de svagt slamrande trummorna och en stundtals desperat röst kommer nära lyssnaren. En xylofon bryter plötsligt igenom som ett fåtal strödda strålar av sol genom en grådaskig bysantinsk himmel. I Wilmer X nöjer sig Pelle Ossler med att sköta gitarren. Kanske är det därför Desorienterad låter så angelägen, och långt ifrån ett pausprojekt. – Om nu popmusik är min väg här i livet så måste jag göra mer än att spela ett instrument. Jag har ett starkt behov av att kommunicera och faktiskt säga något. Hans blick flackar något mellan bordet och ögonkontakt. Det vilar något spänt i hela rummet. Det är ”konstnärsdrycken” absint som verkligen fått honom intresserad av gränsen mellan galenskap och normalitet. Hemingway drack absint innan han tog livet av sig, och Strindberg drack den gröna drycken under sin Inferno-period. –När jag var liten var jag livrädd för dem som ansågs vara ”knäppskallar” och andra som inte passar in i ett ”normalt” samhälle. Men i dag är jag 38 och vet bättre. Jag känner faktiskt mer samhörighet med uteliggare än med börshajar. En biverkning av absint är desorientering, därav titeln på skivan. Bilderna i texthäftet är tagna i Istanbul av Per-Anders Jörgenssen. Skivans först skrivna låt heter Istanbul, men det var inte förrän i efterhand som Pelle Ossler upptäckte att en del av albumtiteln faktiskt lyder ”orient”. Ossler tyckte det var jobbigt att ha lämnat ut sig så pass mycket som han gjort på förra albumet Hotell Neanderthal. Tanken på att vem som helst kunde lyssna på albumet, på hans innersta, började ge honom känslan av paranoia. Jag börjar fråga närmare om hans fascination för gränsen mot galenskap, och om det smärtsamma tema som dyker upp här och var på albumet. Plötsligt skruvar han på sig, reser sig plötsligt upp, och jag tror att han är på väg härifrån. Han stannar och tittar på ett par tavlor som hänger på väggen, och pratar vidare. Sedan sätter han sig ner igen. – Jag har varit blyg och folkskygg ända sedan jag var barn, jag stod lite utanför och höll mina aggressioner och frustrationer tillbaka. När jag fann musiken fann jag samtidigt mitt sammanhang och andra att prata med. Pang bom, ärligt och rättframt men inte för avslöjande. Det här är Pelle Osslers nerv, en tät atmosfär som han också lyckats få ner på skiva. En kompis introducerade honom för ny alternativ musik av lo-fi-orienterade låtskrivare som Will Oldham och Songs: Ohia. –Det var skönt att höra deras låtar. Jag ville också åt det där råa och nakna, därför satte jag sångrösten på första plats vid inspelningarna. Musiken fick bara finnas där precis så mycket så att den bar upp sången, säger Pelle Ossler. På Desorienterad är Joakim Thåström med och spelar gitarr på en låt och sjunger på en annan. –Jag var i Köpenhamn och ölade, och där stötte jag på Thåström. Vi snackade och i Guinnessruset frågade jag om han ville vara med. Han sa ja, men på färjan hem till Malmö blev jag orolig – hade jag något värdigt att erbjuda honom? Han har ju ändå hållit på längre än vad jag gjort. Till slut blev det i alla fall en duett mellan Pelle Ossler och Joakim Thåström, på den spöklika Dålig mage, öronsus och törst. Och så spelar han gitarr på Sexbit, en cover på Gun Club-låten Sex Beat. En annan, mer oväntad cover är Tom Paxtons gamla låt I give you the morning, som i Fred Åkerströms översättning heter Jag ger dig min morgon. –Den tycker jag att jag har lyckats göra något eget av. I stället för att som Åkerström sjunga den till en kvinna som ligger bredvid i sängen, så låter det som jag sjunger till en död kvinna, eller att hon lämnat mig och att jag blivit sjuk av kärlek. JONAS FÄRM/PM