Pärlor på teatermenyn

Dramaten har verkligen haft en toppensäsong: flertalet av vårens premiärer har gjort stort avtryck. Inte minst Joe Penhalls En blå apelsin som är en intelligent, tänkvärd och humoristisk pjäs om psykvården och den hjälp den tillhandahåller. Uppsättningen har dessutom en enastående vältrimmad rollbesättning som Stefan Larsson lockat det bästa ur med sin lyhörda regi. Reine Brynolfsson spelar en karriäristisk överläkare, Jonas Karlsson hans lärling och Jimmy Endley en svart psykpatient. Dessa ömsom dompterar och manipulerar de varandra - förvisso en aning förutsägbart men utfört med en imponerande spelglädje där finliret - mimiken och skiftningarna - nästan fåren att falla i trans. Framför allt grips jag av Brynolfsson som är i sitt verkliga esse. Penhalls kritik av vården är svidande. Men han tar också upp ett ännu svårare samhällsproblem – det faktum att svarta människor får diagnosen schizofren tolv gånger oftare än vita i USA. En kritik han framför genom att ifrågasätta vad som egentligen är normalt om man ser till kulturarv, tradition och tillhörighet. Med andra ord politisk dramatik då den är som bäst. En beskrivning som borde ha passat in också på Dramatens och Christian Tomners uppsättning av John Osborns Se dig om i vrede, som kallats 1900-talets bästa brittiska pjäs. Tyvärr har dock Tomner skalat av mycket av klassperspektivet och istället betonat temat förtryckare och förtryckta - med fokus på kvinnoförtrycket, förmodligen för att kvinnor fortfarande i denna ”upplysta” tid dras till svin som förnedrar dem. En intressant problematik i sig men knappast det som 1956, då pjäsen hade premiär, kom att skapa teaterhistoria. Osborn bröt nämligen med teatertraditionen genom att placera arbetarklassen på scenen och skapade på så vis ett nytt begrepp inom teatern: diskbänksrealism. Pjäsen gav också upphov till uttrycket ”de unga arga männen” - vilket omfattade inte bara Osborn utan också dramatikerna Arnold Wesker, John Arden och Edward Bond - och kan sägas sammanfatta den vantrivsel och frustration som femtitalsgenerationen upplevde. Uppsättningens stora lycka och behållning är skådespelaren Jacob Ericksson, en av våra nu främsta unga begåvningar, vars spel går utanpå allt. Det som Tanja Svedström, Nadja Weiss och Magnus Krepper inte förmår - axlar Ericsson med självklarhet och närvaro. Jag talar om något så subtilt som att han är sin roll medan de övriga spelar. Ändå måste jag betona att ensemblen inte är dålig. Inte alls, men nyansskillnaden av känsla och äkthet finns där. Tydligt. Lite av en besvikelse är också Dramatens iscensättning av Robert Louis Stevensons klassiska äventyrsroman Skattkammarön. Jag hade väntat mig en betydligt mer livfull, fartig och musikalisk föreställning eftersom man använt sig av komiska talanger som Morgan Alling och Jacob Nordenson och en fantastisk sångröst som Jan Åströms. Regissören Marie Feldtmann gör några goda ansatser för att tillvarata dessa begåvningar men inte i mitt tycke tillräckligt. Berättelsens centralgestalt Jim Hawkins som spelas av Emil Forselius är också han, liksom pjäsen, allt för tandlöst gestaltad för att vara helt lyckad. Jan Åström medverkar också i rockmusikalen Rent på Göta Lejon, fast här som koreograf. Det jag har svårast att förstå med denna föreställning är ett antal kritikers lovsånger. Kanske beror det på att det är en rockmusikal och inte den traditionella varan. Någon annan anledning kan jag inte se efter att ha sett Jonathan Larsons minst sagt pubertala, klichéfyllda och moderna travesti av La Bohème. Visst kan den unga ensemblen sjunga och musiken är, om än jämntjock, så okej - den stora bristen är snarare frånvaron av handling och det faktum att Larson brer på så han nästan spricker med Hiv-are, knarkare, en transvestit, bögar, lesbianer och dessutom befolkas scenen av idel lättklädda flickor (bland fullt påklädda män!). Inte gör det saken bättre att det är svårt att höra vad ensemblen sjunger. Det är bara att beklaga eftersom jag glatt mig så åt att man åter efter konkursen öppnat Göta Lejon, min egen kvartersteater. En riktigt juvel i Stockholms stadsteaters i övrigt så svaga repertoar är däremot nyskrivna Knivar i hönor av den skotske dramatikern David Harrower. Sysslar man som jag dagligen med språk är det svårt att inte bli betagen av detta stycke som handlar om ordens och därmed tingens tillblivelse. En bondflicka försöker ge namn på Guds alla skapelser och med hjälp av mjölnarens penna börjar hon ge ord till sina tankar. Ja, ur gamla tiders ovetskap börjar hon upptäcka världen och sig själv, vilket nyanserat och känsligt gestaltas av Ulricha Johnson tillsammans med de lika övertygande medaktörerna Björn Wahlberg och Mats Flink. Regissören Michaela Granit för med varsam hand fram föreställningen tillsammans med Leif Jordanssons, Arvid Petterssons och Pelle Halvarssons suggestiva musik och Ilkka Isakssons sparsmakade och kongeniala scenografi. Tillsammans skapar de ett skimrande poetisk verk som jag innerligen hoppas Stadsteatern tar med sig in även i nästa teatersäsong. MARIA NYSTRÖM