Påskhareskräckis utan rys

Premissen är att 21 studenter 1999 spårlöst försvinner under sin tur på ett lastbilsflak på studentdagen. En av dem som försvinner är Ida (Karoline Hamm). Nu är det 2020 och Idas då tioåriga syster Astrid (Danica Curcic) är vuxen. Hennes föräldrar är skilda, delvis beroende på det som hände Ida.

Astrid är radiojournalist och vill nu försöka ta reda på vad som hände med systern. Hon börjar gå bakåt i tiden, intervjuar de tre studenter, alla vänner till Ida, som inte försvann den där gången men som under åren envist har hävdat att de ingenting vet. Och hon talar också med en rad personer som kan veta något.

I tillbakablickar berättas om hur Ida och hennes tre vänner en sen kväll, triggade av innehållet i en mystisk bok, tar sig till en dimhöljd ö, där de kommer i kontakt med en mystisk sekt. Inte minst Ida blir där indragen i händelser som kommer att förändra livet för många människor – och det är här en man utklädd till påskharen, hittills bara anad i mardrömmar, träder fram.

Jag antar att det var meningen att ”Equinox” skulle bli en ruggig rysare, med sektinslaget som en sorts dansk variant av ”The wicker Man” (”Dödlig skörd”). Det lyckas den inte alls med. De rysansvärda scenerna är mycket få, och i stället sitter jag och retar mig på logiska luckor, på att personer bär sig åt på ett ologiskt sätt och att det uppenbarligen går att nästan på sekunden med flyg och taxi ta sig ut på landsbygden i Rumänien.

Det blir ändå betyg två. Det går till skådespeleriet, främst till Brygmann och Hamm.