Perfekt när spel blir film
Final Fantasy. Dataanimerad action. Regi: Hironobu Sakaguchi. Röster: Steve Buscemi, Alec Baldwin, Donald Sutherland. Längd: 1tim 46 min. Tillåten från 11 år. Visas på Kosmorama i Kristianstad, Filmpalatset i Bromölla och Park i Hässleholm. 1987 släppte Square det första spelet i serien Final Fantasy, som sedan dess kommit att dominera rollspelsmarknaden. Nu, fjorton år senare, med det tionde spelet i serien på väg, tar Square klivet ut ur tv-spelsvärlden med filmen Final Fantasy: The Spirits Within. Dock inte helt, för istället för att använda verkliga skådespelare, valde Square att skapa en helt animerad film. Tidigare har vi kunnat se Toy Story och Ett Småkryps Liv, men att grafiskt sett jämföra dessa med The Spirits Within, är som att jämföra Backstreet Boys med Beethoven. För The Spirits Within är perfekt. Så perfekt faktiskt, att det i början är svårt att hänga med. Animationen är snabb, hjärtslitande vacker och solid. Filmen Final Fantasy skiljer sig från spelen i mångt och mycket. Till exempel så utspelar sig filmen i vår egen framtida värld, och karaktärerna rör sig genom välkända miljöer såsom New York och Tucson, medan spelen alltid utspelat sig i främmande världar, där endast vaga paralleller kan dras mellan den världen och vår egen. Filmen är till en början en standardiserad sciencefiction-historia, där utomjordingar invaderat jorden och tvingat de överlevande människorna att leva i så kallade barriärstäder där livet generellt är ganska trist och händelselöst. Målet för mänskligheten är att återta sin planet, men problemet är hur. Och det är då filmens uppdelning av gott-ont sker. Det goda utgörs av Aki Ross, en ung kvinna som alltsedan hon smittades av ett utomjordiskt virus plågats av underliga drömmar, Akis professor Sid, och elitsoldatsskvadronen the Deep Eyes. General Heins, en olycklig och hämndlysten man, får tillsammans med utomjordingarna – fantomerna – representera det onda. Men som vanligt när det handlar om Final Fantasy, så finns det egentligen inget svart eller vitt. Hironobu Sakaguchi, regissör till filmen och ansvarig för spelen, är van vid att skapa episka berättelser som sträcker sig över 70 timmars spelande. Det är något man bör tänka på när man ser Final Fantasy. Här har Sakaguchi tvingats komprimera en 70 timmar lång berättelse till knappt två timmar, något som inte kan vara alltför lätt. Mycket har utelämnats. Till exempel får man knappt ens veta karaktärernas namn, och inte något alls om deras bakgrund. Att Aki och Gray har ett förflutet tillsammans antyds på flera ställen i filmen, men mer blir det inte, vilket är synd. Även logiken brister då och då, och professor Sids Gaia-teori behandlas inte alls så mycket som man kunde hoppas. Detta är dock inte ett problem för dem som spelat spelen, och känner till Sakaguchis metoder. Om man spelat något Final Fantasyspel, i synnerhet då nummer sju, som har en hel del likheter med filmen, borde man inte ha några större svårigheter med att hänga med i svängarna. Däremot så kan de som aldrig spelat Final Fantasy, eller tv-spel överhuvudtaget, ha svårt för att begripa den invecklade, och alltför sammanpressade handlingen. Men det spelar egentligen ingen roll, för Final Fantasy: The Spirits Within är värd att se, som det visuella mästerverk filmen faktiskt är. Fast det hade ju inte skadat om Square stoppat in en chocobo eller två... ANNIKA THOLIN
