Rättvisans stela ansikte
Exit Wounds. Amerikansk action i regi av Andrzej Bartkowiak. Manus: Ed Horowitz och Richard D´Ovido. I rollerna: Steven Seagal, DMX, Isaiah Washington, Anthony Anderson. Längd: 1 tim 41 min. Tillåten från 15 år. Visas på Kosmorama i Kristianstad. Korrumperade poliser. Laglöshet i Detroit. Bara en ensamvarg kan återställa ordningen. En omutbar och dekorerad supersnut som ofta är rubrikernas man och retar gallfeber på polisledningen med sina okonventionella arbetsmetoder. Exit Wounds är standardaction. Med Steven Seagal i ninja- och samurajform, med ursinniga biljakter och skoningslösa avrättningar i knarkhandelns tjänst. Andrzej Bartkowiak, som häromåret gjorde Romeo Must Die med Jet Li, kan det här. Bartkowiak, troligen influerad av Hong kong-mästaren John Woo, är lika mycket koreograf som filmregissör. Han bearbetar manus som bara kan bedömas inom genren och den här storyn får anses vara habil. Exit Wounds är varken bättre eller sämre än sina klasskamrater. De flesta av skådespelarna gör jobbet förtjänstfullt. DMX, till exempel, är iskall när han rappar till sin egen entré som hotfull handelsman i heroin. Men skenet kan ibland bedra och DMX dubbelspel ger filmen en ny dimension. Bartkowiaks enda riktiga problem stavas alltså Seagal. Vi brukar påpeka Schwarzeneggers obefintliga talang för dramatik, men Arnie har åtminstone ett minspel. Det har inte Steven Seagal. För att bli en klassiker i Hollywood krävs mycket mer än så här. Hjältarna vi minns – från John Wayne fram till Harrison Ford, Mel Gibson och Bruce Willis – har det gemensamt att de utvecklar olika sidor hos sina karaktärer. Den starka tysta typen är tråkigare och när Seagal är rättvisans ansikte blir det lika levande som sten. ANDERS MÅRTENSSON
