Rigoletto innehåller allt
Rigoletto av Giuseppe Verdi. Regi: Peter Oskarso. Scenografi och kostym: Peter HolM. I rollerna: Christopher Lincoln, Loa Falkman, Dilbér, Clas Sköld, Anette Bod, Marianne Mörck, Lena Hansson, Peter Boman. Dirigent: Shuya Okatsu. Malmö Musikteaters Herrkör och Orkester, Extrakör, Statister och Balettskoleelver. Nypremiär på Storan i Malmö den 24/3. ”Du är en orm, du skrattar åt en faders smärta, förbannad vare du!” Så lyder förbannelsen som är själva upphovet till en av musikhistoriens mest populära operor, Verdis Rigoletto. Besvärjelsen uttalas av greve Monterone (Peter Boman) sedan hovnarren Rigoletto (Loa Falkman) hånat honom och hans förlorade heder efter att den ständigt lika pilske hertigen av Mantua (Christopher Lincoln) skändat hans dotter. Förbannelsen sätter som bekant in med kraft, då det enda som räknas för heligt hos den ondskefulle narren – hans undangömda och väl skyddade dotter Gilda (Dilbér) – småningom kommer att offras. inte undra på Rigolettos succéartade segertåg genom världen alltsedan urpremiären på Teatro La Fenice för exakt 150 år sedan. Den innehåller allt: väldisponerad och gripande dramatik, rik orkestrering och underbart melodiska arior, duetter och kvartetter. Det enda som egentligen saknas i operan – och häri ligger den verkliga innebörden bakom konststyckets dramatiska intelligens – är den i dessa sammanhang annars så oumbärlige hjälten. Men i Rigoletto ges ingen plats för idealgestalter, bara offer; här har identifikationen ingen chans mot den nakna gestaltningen av renhjärtenheten (Gilda) versus den odelade ondskan (resten av världen). Ja, Victor Hugos pjäs Kungen roar sig, som ligger till grund för operan, är i sig ett gediget stycke dramatik, en säregen moralitet rik på subtila undertoner, ett andligt kraftprov av Shakespearska mått som Verdi med en förbluffande idérikedom och utan att ge avkall på de dramatiska nyanserna lyckats transponera till en fullödig opera. rigoletto ställer med andra ord höga krav på sina uttolkare, och på Storan i Malmö satsar man åter på regissören Peter Oskarson och på Loa Falkman och Dilbér, precis som i uppsättningen för sju år sedan, då den sistnämnda också kom att knytas till Malmö Musikteater. Och visst sjunger stadens egen älskade lilla stora sångfågel som en ängel, och hon gör det med en lika oavbruten grandezza som hon också envisas med att i opera efter opera på Storans tiljor dö särdeles storslaget. De majestätiska dragen i iscensättningens patetik upprätthålls i Rigoletto inte minst av scenografen Peter Holms stiliserat klassicistiska scenrum med halvt ramponerade marmorpelare, som ödesmättat förebådar operans djupa tragik. Och som en mänsklig motsvarighet till denna brustna arkitektur står en själsligt och moraliskt korrumperad Rigoletto (för kvällen alltså iklädd Loa Falkmans närapå arrogant profilerade gyckelbock), vars perverterade förvändhet småningom, men för sent, skall stukas av faderns obeskurna kärlek till dottern: ”Låt henne få stiga lika högt som jag har sjunkit lågt”, låter det i en av operans mer minnesvärda och självbespeglande arior. operans framstående sångbarhet och lättflytande harmonik tas utomordentligt väl vara på, inte minst under Shuya Okatsus som vanligt elegant följsamma orkesterledning, och såväl örhänget ”La donna é mobile” som den himmelskt vackra kvartetten Bella figlia dell´amore exekveras med den äran. Musikens undersköna samklang och librettots plastiska dramatik bildar i Rigoletto en konstnärligt svårslagen skapelse, ett mästerverk med universell giltighet, som på Storan i Malmö uppfylls på snart sagt varje punkt. MARTIN LAGERHOLM
