Rik musikvår med mezzosopraner

Moskva Kammarorkester i Kristianstads konserthus, 9 mars.

Den vår som meteorologiskt haft svårt att komma igång blommar för fullt i Kristianstads konserthus. Konserterna avlöser varandra, den ena mer lysande än den andra. Och så skall det tydligen vara en mezzosopran i vår. För en månad sedan kom schweiziskan Heidi Brunner med Helsingborgs Symfoniorkester, i den gångna veckan var Malena Ernman här med Marinens Musikkår och på fredagskvällen litauiskan Judita Leitaité med Moskva Kammarorkester. Musikälskande Kristianstadsbor strömmade till. Det var fullsatt.

Moskva Kammarorkester inledde emellertid med en annan solist, en högst remarkabel sådan, den amerikanska pianisten Carol Rosenberger som framförde en konserts av engelsmannen Frank Bridge, som under sin livstid och efter sin död för 60 år sedan varit en alldeles för sällan spelad tonsättare. En del av förklaringen är att han var en av dem som går sina helt egna vägar och inte tillhörde någon skola. Själv hade han dock elever; den främste var Benjamin Britten.

frank bridge var alltför radikal i det konservativa musikklimatet i England mellan de båda världskrigen. Den här pianokonserten är ingen av de vanliga uppvisningskonserterna med stora soloblock. Här har pianot en mer direkt men för den skull inte mindre viktig roll. I detta meditativa, eftertänksamma verk för soloinstrumentet ett fortlöpande – existensiellt – samtal med orkestern.

Det skedde verkligen vid fredagens konsert. Kammarorkestern, med dess dirigent Constantine Orbelian (amerikan med ryskt påbrå) och solisten åstadkom ett samspel av det mest gedigna slag. Carol Rosenbergers framförande var både känsligt och dynamiskt, både följsamt och pådrivande. Det var länge sedan en pianist tog mig så med överraskningar. För den som vill ha ett da capo (eller gick miste om konserten) finns verket på en alldeles färsk skiva med samma artister. The Music of Frank Bridge (på Los Angeles-bolaget Delos) innehåller också ett par andra kompositioner av tonsättaren.

ett annat ovanligt inslag i konserten var den nu 55-årige litauiske tonsättaren Anatolijus Senderovas Two Songs of Shulamith ur Höga Visan, det avsnitt i vilket bruden beskriver sin brudgum för Jerusalems döttrar. Om jag kände viss tveksamhet inför Judita Leitaités tolkning av ett par Griegsånger försvann dessa reservationer helt när hon på ett nästan överjordiskt sätt på hebreiska framförde dessa sånger ur Höga Visan, där ett modernt tonspråk kombinerats med ett traditionellt judiskt musikidiom.

Moskva Kammarorkester bjöd också på sådant som hör till en traditionell konsert: de kända orkestervariationerna på Bizets Carmen, vilket gav konsertmästaren Dmitri Khakhamov tillfälle att visa vilken utomordentlig violinist han är, och Tjajkovskijs Serenad för stråkar där orkestern med sina utsökta nyanseringar befann sig på hemmaplan.

KJELL A JOHANSSON