Road movie om livets mening

Film KKK

Dag och natt. Regi: Simon Staho. I rollerna: Mikael Persbrandt, Pernilla august, Lena Endre, Maria Bonnevie, Tuva Novotny, Fares Fares, Michael Nyqvist med flera. Längd: 1 tim 30 min. Tillåten från 15 år. Visas på Kosmorama, Kristianstad med premiär i dag fredag 6/8.

Det handlar om tolv timmar i en ensam mans liv, då han kör runt i sin fina bil och talar med de nio viktigaste människorna han har. Han hämtar upp dem, en i taget, och de sätter sig vid hans sida i bilen medan olika slags landskap utanför bilrutan också har del i spelet.

Dag och natt är unge danske regissören Simon Stahos långfilmsdebut – på svenska – och har de flesta stora svenska skådespelarna i de olika rollerna. Som den ensamme mannen Thomas som i sin bil söker livets mening ser vi Mikael Persbrandt, de nio han möter är bland andra exfrun, spelad av Lena Endre med intensiv bitterhet, hans syster som Pernilla August gör till en ambivalent hysterika, hans dementa mamma som Marie Göranzon gör till en nyckelperson. Hon säger, liksom i förbigående, att hon aldrig har älskat sin son. Thomas egen tolvårige son (Sam Kessel) hatar sin frånvarande pappa, och fotbollstränaren (Fares Fares) berättar om sonens ensamhet som lagets mobbingsoffer, saker som Thomas inte vill höra.

Dag och natt har ett tufft tema om människor i livets utkant. Som kan påminna om Lars Noréns familjedramer, men som i sin form liknar en road movie, som den iranska filmen Seven som också äger rum i en bil. Det är en imponerande långfilmsdebut i regi och form, men också i sitt utsökta foto där allt och alla i bilen har samma starka skärpedjup. Även stadslandskap och landsbygd som rullar förbi utanför bilrutan har ett tydligt fokus som en medaktör i detta starka drama.

Och Mikael Persbrandt som arkitekten Thomas som tappat greppet om sitt liv och börjat supa som tröst, är lysande. Persbrandt som annars ofta hamnar i machoroller, har i sin roll en sårbar hudlöshet som jag aldrig tidigare sett hos honom.

Kanske för att en ung dansk regissör som Simo Staho helt enkelt kan bortse från vad Persbrandt gjort tidigare i svensk film och teater och låta honom göra någonting helt annat.

Tuva Novotnys gatflicka Desirée ger oväntade svar och är oerhört autentisk i sin nästan stumma roll, medan Hasse Alfredsson som offentlig toalettängel är bara lysande i sin egendomliga roll som nuddar vid komik i sitt allvar.

Dag och natt är en verkligt annorlunda film i sitt allvar och de stora frågorna om kärlek, död och längtan efter hopp. Om en man som hela dessa tolv timmar söker en utväg för att inte ta livet av sig.

Denna road movie om livets mening, med sin fokus på möten mellan människor, är så befriande oförutsägbar i sin danska blick på det svenska, att den måste räknas till en av årets bästa svenska filmer.

Inte minst skådespelarnas sätt att "spela ner" sina känslor, starka känslor, med minimalistiska uttryck, som så ofta när det gäller det riktigt stora livsfrågorna.

Ingela Brovik

noje@kristianstadsbladet.se