Sahara Hotnights rasar på

De är trötta efter en tidig tv-inspelning, och äter fetaostmackor med rivna morötter under tystnad. Basisten Johanna Asplund nickar till i stolen, medan hennes syster Jennie gör sitt bästa för att hålla konversationen i gång. Debutplattan släpptes i oktober 1999. Den hyllades av en näst intill enig kritikerkår och sålde i 55000 exemplar. Nya skivan heter Jennie bomb (”det låter väl coolt, va?”), ett skämt från den isolerade inspelningen i Stockholms skärgård och en hyllning till gitarristen Jennie Asplund. Musiken rasar på i samma drivna tempo som på debuten, och med orubblig, blixtrande attityd. Den disciplinerade inspelningen har inte slätat ut Sahara Hotnights, varken i musik eller text. – Låtarna handlar om saker som man reagerar och irriterar sig på, allt från vad man tycker om en relation till en kille, till mitt perspektiv på hur samhället fungerar, säger Maria Andersson. Men för Robertsforskvartetten är skivorna bara en bonus. Utan spelningarna är de ingenting. – Funkar man inte live så är det ingen vits med att hålla på, i alla fall inte med vår typ av musik, säger Jennie Asplund. De har precis kommit hem från en 27 spelningar lång Europaturné med amerikanska The Donnas. Turnén gav bandet en möjlighet att pröva det nya materialet innan det svenska skivsläppet. – Det var jätteskönt att få testa det innan vi får hela Sveriges ögon på oss, innan man ska slå allt man gjort tidigare, säger Jennie Asplund. De växte upp tillsammans i de lilla västerbottniska samhället Robertsfors och började spela ihop redan på mellanstadiet. Bland de första låtarna fanns en cover på Bob Marleys No woman no cry och i början letade de i alla fack efter allt som lät bra. – Då tänkte vi inte på att det var olika stilar, vi brukade bara testa olika låtar, säger trummisen Josefin Forsman. – Och så hittade vi rocken, säger Maria Andersson med ett snett leende. Upptäckten kom under första halvan av nittiotalet, med Nirvana och Green Day. Nu kämpar de knappt tjugoåriga medlemmarna med att hinna ifatt, få grepp om trettio år av rockhistoria. – Eftersom vi är ganska unga så har vi mycket kvar att upptäcka, säger Josefin Forsman. Den senaste skivan jag köpte var Kiss Destroyer, som jag tycker är helt underbar. Men det kan kännas lite fånigt att säga. – Det är svårt att ta igen allt på en gång, när man har missat så mycket bra, säger Jennie Asplund. Det är som en djungel. De ramlar in i en diskussion om alla skivor som borde köpas och nämner husgudar som Bob Dylan, Primal Scream, Nick Cave och Leonard Cohen. Det är glest mellan kvinnliga förebilder. Och Maria Andersson vet att fördomarna mot kvinnliga rockmusiker fortfarande existerar. – Första steget är att ge tjejer som spelar rock en chans, säger hon. Andra steget är att det ska bli så naturligt som möjligt, och dit har vi inte kommit än. De har vaknat till nu, pratar på om att inspirera tjejer som vill spela i band, om reklamradion som borde spela mer ”riktig” musik, och om hur fantastisk bra svensk musik som görs just nu (”The Hellacopters, The Hives, International Noice Conspiracy, Backyard Babies...”). De svarta skinnjackorna och den gröna ögonskuggan hjälper till, men mest är det åsikterna som gör rockattityden så välsittande. En bra debut kan knäcka ett band, göra förväntningarna höga som skyskrapor. Men Sahara Hotnights är inte färdiga än på länge. – Vi vet att vi kan bättre, säger Jennie Asplund. Vi är bättre låtskrivare, vi är bättre på att göra skivor. Vi kan inte bli sämre. – Något måste man ju lämna till framtiden också, säger Josefin Forsman. KARIN SVENSSON/PM