Sångnumren lyfter FF

Herregud, vi skojade ju bara. Fantasifabriken med Helen Carlsson, Jenny Dahlström, Fredrik Ekdala, Kristoffer Ringström, Annika Söder och Magnus Åkesson. Ljud, ljus och arrangemang: Fredrik Kronbäck. Premiär på Barbacka i Kristianstad, 4 april.

Förra gången Fantasifabriken skulle ge en kroglös krogshow på Barbacka tvingades man ställa in på grund av sjukdom. Nu gör FF-gänget ett nytt försök och för att försäkra sig om att inte drabbas av dylika problem har de allierat sig med Gud denna gång. Föreställningen är nämligen uppbyggd av nummer som är mycket löst sammansnodda med en röd tråd av religiositet.

Om det beror på premiärnerver eller övermod vet jag inte, men inledningen av Herregud, vi skojade ju bara sviktar märkbart. Numren blandas samman och istället för att köra på som om ingenting hänt påtalas misstagen och dras på det sättet in i föreställningen. Men en bit in i första akten vänder det uppåt och publiken bjuds på flera nummer som är både roliga och tänkvärda.

Vi bjuds bland annat på en moderniserad version av Adam och Eva där Gud kommer farande med Eva på en trehjuling och med en orm som kunde varit hämtad från Staffan Westerberg docksamling. Dessutom förekommer en Monty Pythonångande sketch som är förlagd på Systembolaget.

Annars är det enligt mig sångnumren som är den stora behållningen. De håller bättre än sketcherna vars kvalitet kan betecknas som något varierande. Detta beror på att teaterillusionen delvis går förlorad när spelet tenderar att bli för personligt.

Trots att publiken bjuds in i föreställningen måste den bemötas som just en publik och inte som en samling goda vänner. Kanske kunde man efterlysa en utomstående person, läs regissör, som styr upp det sceniska utförandet, men det kan vara svårt i och med att det är så pass mycket improvisation i showen.

Trots de ovan nämnda invändningarna måste undertecknad påpeka att Fantasifabriken med Herregud, vi skojade ju bara visar att de har en självklar plats på Kristianstads kulturhimmel. Speciellt förtjust är jag i de texter som har undertoner som knappt kan förnimmas, men som är tydliga och riktigt fyndiga när man hittar dem. Jag roas ofta av deras meningsfulla meningslöshet eller ska vi säga meningslösa meningsfullhet.

Att det sedan ska vara så svårt att locka Kristianstadsborna till denna typ av kulturella begivenheter är förvånande. Kanske är det dags att lägga ner kulturen och satsa pengarna på IFK Kristianstad eller på ett par extra öltält under Christianstadsdagarna.

ROGER BING