Sanna Nielsen - en fullvuxen amazon

Nu skulle intervjun handla om förberedelserna inför en schlagermatch. Naglar, smink, kläder och hår. Sådant som gör åtminstone 50 procent av ett schlagerframträdande. Så vi har stämt träff hos sångerskans frisör, Micke Cardell som under samtliga sex Melodifestivalsturnéer varit huvudansvarig för artisternas hår. Nu jobbar han bara med Sanna.

- Det är ett jättelyxjobb, fantastiskt att få fokusera på bara en person och vara med hela vägen, säger Micke Cardell.

För Sanna Nielsen innebär det sammansvetsade team av låtskrivare, manager och frisör en stor trygghet. Stolen framför Cardells rumsspegel innebär också en fredad zon för artisten som tillbringar större delen av festivalveckan på flygande fläng mellan intervjuer, jippon och repetitioner på arenan.

- Här hos Micke kommer jag in i en atmosfär där jag kan ta det lite lugnare, där det är harmoniskt. Och låten kräver det, förklarar Sanna. "Empty Room" är ingen typisk glad Sanna-ballad. Och den gör något med sångerskan.

- Efter repet i går var jag helt slut, det var en sådan urladdning. Så känsligt.

Bobby Ljunggren berättade att du grät uppe på scenen.

- Ja, det gjorde jag.

Var du ledsen?

- Ja, nej, jag var arg. Arg och frustrerad! Även om jag är glad inombords, jätteglad att få vara här igen så kommer jag in i känslan som låten har, jag tänker på den hela tiden, 24 timmar om dygnet, och det är ingen glad låt. Det är något helt annat än vad jag har gjort hittills.

- Det här är det svåraste jag har gjort, för mig har det varit naturligt att vara glad på scen. Nu ska jag vara naturligt bedrövad. Något har hänt med Sanna Nielsen. Något satte igång i och med deltävlingen i Gävle i fjol konstaterar hon själv, något som bara fortsatte efter de tre festivalveckorna, med Sonja, Shirley och Sanna-turnén, släppet av ett samlingsalbum och en hel del tid i inspelningsstudion. Något har hänt och det märks. Det lyser och påverkar alla i hennes närhet. Även tongångarna hos journalisterna har förändrats jämfört med i fjol. I positiva ordalag.

- Det här känns väldigt nytt även för mig. Och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det har skett en förändring. Jag har jobbat jättemycket i studion med Bobby Ljunggren, börjat sjunga på engelska, hittat ett helt nytt uttryck och sound, saker som jag inte ens visste att jag hade i mig. Jag har till och med börjat skriva egna låtar. Bobby Ljunggren, låtskrivaren som arbetat med Sanna Nielsen inför det engelskspråkiga albumet som släpps i april, beskriver det som att nya dörrar har öppnats. Men han är nog med att understryka att alla inte är öppnade ännu. Där finns många fler.

- Bobby är så smart. Så psykologisk, säger Sanna och plirar med blicken under hårtången.

- Vi kom överens om en tid när vi skulle träffas i studion, och så umgicks vi och pratade, gick till vårt favoritställe och åt och pratade, gick tillbaka till studion. Och pratade. Till slut spelade han upp något han hade börjat på, frågade mig om vilka ackord jag tyckte passade, vi sjöng igenom det i flera timmar, jag föreslog någon slinga här och där och plötsligt hade det blivit en låt: "Men Sanna, vi har gjort den här!", utbrast han. "Va! Du skojar!", sa jag. Så där har han indoktrinerat mig.

Sanna Nielsen berättar om den lilla elflygeln hon köpt. Hur hon suttit där och gjort några låtar.

Att hon inte vågade spela upp de för Bobby Ljunggren men skickade dem till sin manager. Som skickade dem till Bobby som lyssnade och skickade vidare.

- En dag ringde min förlagschef och sa att en av låtarna, min egen favorit, ska vara med på nya skivan, säger Sanna och döljer inte sin förvåning:

- Jag ska ha med en egen låt på vad som känns som min första platta.

- Men det är inte det som är det viktigaste, tillägger hon snabbt. Det viktigaste är att det kommer något inifrån mig.

Å ena sidan beskriver hon ett nuvarande tillstånd av fullständig trygghet. Hon är inte nervös, tänker inte speciellt på det kommande framträdandet på lördagskvällen. "Man får inte tänka när man gör musik! Man måste leva i musiken, inte i hur man presterar." Trygg i sitt nya sound, sitt nya uttryck, med "debutplattan". Bobby Ljunggren har tonat ner hennes signum, plockat bort hennes vibrato, "Det är ju mitt ID!". Och hon känner sig fullständigt hemma i det nya. Som om hon har hittat hem.

Å andra sidan framstår det senaste året som hennes mest otrygga någonsin, när allting har omprövats, när Sanna Nielsen har kommit fram till och passerat ett vägskäl.

- Jag har lärt mig så mycket detta året. Jag behöver inte ha ett mål. Jag får lov att öppna dörrar, testa saker som finns i mig, upptäcka vad andra kan ta fram hos mig. Jag lever min dröm.