Santana med färg åt folket
Carlos Santana – gitarr, Chester Thompson – keyboard, Dennis Chambers – trummor, Benny Rietveld – bas, Andy Vargas – sång, Tony Lindsay – sång, Paul Rekow – congas, slagverk, Karl Perazzo – Timbales, slagverk, Myron Dove – kompgitarr, piccolo bass, Jeff Cressman – trombone, Bill Ortiz – trumpet. Support: Counting Crows. Parken i Köpenhamn, 16 maj.
Det är en konst att göra det enkelt. Chester Thompson kan. Carlos Santana kan det också. Och tillsammans med sina nio kolleger på scenen lyckas de göra det väldigt enkelt för oss cirka 15000 betalande att bli lyckliga och glada.
Och trots att vi är så många, att vi är i den gigantiska takbelagda idrottsarena som nyligen hyste Schlagerfestivalen känns det inte för stort.
Det är mycket Santanas musik som förtrollar och förklarar det. För även om förbandet Counting Crows, med sin lite ruffiga poprock var trevliga, kändes de väldigt små och väldigt långt borta.
När så Santana kommer in blir det betydligt närmare och mer direkta intryck, trots att vi ännu befinner oss hyfsat långt bak i publikhavet.
Att höra, se och uppleva en artist som Santana, som i 45 år tillhört världens främsta och mest populära, är något mycket speciellt. Att återge de känslor och intryck som kommer ur ett sådant tillfälle känns näst intill omöjligt.
Tillfället här är lite speciellt. Det är sex år sedan han var i Skandinavien senast och inte sedan 1992 har vi haft besök i Sverige av Santana. Nu är det premiär för Europaturnén i Köpenhamn, med avslutning om en månad i Italien, då 20 spelningar avverkats. Sedan är det åter resten av världen som får ta del av Santana.
Det som inte var bra var ljudmixen, då det tog nästan en halvtimme innan ljudet blev riktigt bra där alla instrumenten fick sin rätta nyans. Dock hade sången ett grötigt ljud under större delen av konserten, vilket måste anses som riktigt misslyckat. Lyckat var däremot den mix som bildproducenten och dennes videofotografer presenterade på storbildsskärmarna snett ovanför scenen. Här pratar vi toppenkvalitet. Eller som polarn bredvid sa:
”Det var så bra att även om man hamnat skymd i någon hörna och inte sett så mycket av scenen, hade det varit en fullgod ersättare att titta på bara skärmarna.”
Känslomässigt handlar det annars bara om två saker; tillsammans kan vi skapa en bättre värld och mer färg åt folket. Att synintrycken, med ljusen i rött, gult, grönt och blått är färgfyllda är kanske inte så konstigt. Men även rytmerna som Santana bjöd på känns så ovanligt välfyllda, så mogna och bäriga att det bara är färgerna som kan göra dem rättvisa.
Jo, möjligtvis kan reflektionen över att 15000 personer jublar och applåderar stort efter långa jazztyngda solon både på gitarr, keyboard, trummor och bas, säga en del. Eller åtminstone kan det berätta att vi var många som var lyckliga denna kväll.
Frågetecknen vi bär med oss är två; Vem var sopransaxofonisten som Carlos Santana hyllade genom att bära hans bild på sin T-shirt? Och var var hon, Maria, Maria? Dansande på storbildsvideon fick hon oss att längta. För visst har han rätt, polarn Jönsson: ”Hon skulle ju varit här!”
BRONSON B MÅNSSON
