Slottet som glimmar av guld
Guld och slott hör samman. Prakt, glans och stora rum. Nu lyser Borgholms slott åter av gyllene överdåd i sommarens stora utställning Guld i konsten signerad curatorerna Börge och Barbro Kamras. En utställning inspirerad av och i generös flirt med Ölandsguld, årets sommarutställning på Solliden. Tusenåriga föremål och dagens måleri och skulptur på bara ett stenkasts avstånd. Guld, detta barocka, lätt vulgära och ack så vackra material, är knappast ett material i tiden. Därtill är det alltför pråligt. Men i det pråliga döljer sig också en kittlande lockelse som gör utställningen både fräck, kul och kraftfull. Den är knappast ett inlägg i någon debatt, inte provocerande och inte heller nydanande, men utmanande just i djärvheten att välja guldet som gemensam nämnare. Agneta Spångberg, keramiker med ett förflutet på Capellagården blir alltmer av skulptör även om hon envist kallar sig för keramiker. Nu tar hon ut svängarna i stora praktfulla krukor av rinnande pärlrader. Krukan är Agneta Spångbergs form. Hon har länge arbetat med stora krukor byggda av skärvor och lika länge med blomdekaler som egentligen hör hemma i porslinsindustrin. I Borgholms slott slår hon upp locket till en skattkista. I det vackra tornrummet med sitt välvda tak och sina rundbågade öppningar står hennes två krukor. Hon antyder volymen med keramiska kulor i glänsande guld prydda av rosendekaler och med glittrande guldmynt med de två prinsarna – sönerna – som huvudpersoner på myntens framsida. Det finns två sätt att närma sig en historisk miljö. Att placera föremålen i rummet ”utnyttja rummet som utställningslokal” eller att inleda en dialog med rummet, mäta kraften i samspelet mellan olika tider. L Lidströmer startar detta samtal. Hon har skapat en serie barocka former och placerat dem mot murens vittrade yta. Så som härskaren en gång fyllde sitt tomma slott med maktens symboler. På samma vis är Olle Bonniers Nervsignal från 1968 en del av rummet. De tunna darrande trådarna av förgylld koppar förvandlas med en enkel knapptryckning till vibrerande rörelse. Ylva Kullenberg har också nosat sig fram till maktens symboler. Hon har blåst upp dörrknoppen, handtaget och tofsen i storformat och placerat dessa inredningsdetaljer som kultobjekt mot svart bakgrund. Märkligt nog kräver de mäktiga rummen inte bara mäktiga symboler. Både Ingmar Svensson, Martin Wickström och Torsten Renqvist håller sig till det lilla formatet. Torstens Renqvists gyllene fågel står i vanliga fall på Historiska museets innergård, ett tecken på att under den gröna gräsmattan döljer sig museets Guldrum. Fågelns hela kraft ryms i de expressivt förskjutna formerna som skapar rörelse och rytm. Martin Wickström låter heligt kollidera med oheligt och respekt med respektlöshet. Han gjuter bajskorven i gyllene metall och tangerar samma tema som Maya Eizin som på en förgylld ”direktörsskylt” skriver ”In gold we trust”. En enkel mening med många bottnar. PG Thelander leker också med dubbelheten i bilden av lejonet med tassen på jordklotet och direktkontakten med guldkistan. Det kungliga lejonet, banklejonet, målat på segelduk, inte vävd i brokad som skick vore i ett slott. Konflikten lockar också Per B Sundberg. Han har tidigare gömt radioapparater under dekalprydda vita lertjok. Då härskade rokokon i sirliga figuriner med rosa dekor. Nu har han likt en kung Midas rört vid sin myllrande figurvärld och förvandlat den till guld. Guld i konsten är insmickrande, men också när guldet krackelerar, fräck och uppstudsig. GUNILLA PETRI/PM Fotnot: Utställningen varar till den tolfte augusti. I höst visas den på Historiska museet i Stockholm.
