Soft ruffrock övertygar först på övertid

Konsert

Takida. Golfhallen Kristianstad,

30 november

Handboll, hockey eller soft ruffrock. Mycket att välja på i Kristianstad i fredags kväll. De 738 personer som sökt sig till golfens inomhushall på Näsby slapp både swing och boggie. Fyra meter upp i luften – utslagsrangen hade tillfälligt gjorts om till scen – fick vi se ett väl genomfört gig av ett rockband i gott slag.

Takida är något så ovanligt som ett "fixa allting själv"-gäng som tack vare målmedvetet turnérande lyckats spela till sig en hängiven publik. I dagarna dessutom manifesterat med en låt på Trackslistan. Bra så, även om det är svårt att begripa grejen med ett band som så uppenbart vantrivs i sin hårda rockkostym, men trivs förträffligt så fort det slås av på takten och det går att leva ut den där småsentimentala balladkänslan som hela tiden ligger och pockar i botten.

Man skulle kunna beskriva Takida som ett tredje generationens grungeband som helt ignorerat det faktum att musikformen i fråga i grunden hade något att säga.

Å andra sidan har en uppsjö amerikanska akter verkat i samma anda det senaste decenniet – aggressiv underhållningsrock utan egentligt budskap. Det har sålts miljoners miljoner plattor (inte av Takida dock) utan att någon någonsin i det långa loppet kommer att begripa varför. För det här är musik som inte kräver någonting av sina lyssnare. Gilla läget. Klappa takten. Sjung med i refrängen. Gitarren låter förvirrande lik en riktig hårdrocksgitarr, och många låter sig också villigt förledas.

Takidas storhet ligger helt enkelt hos publiken. Fansen har redan bestämt sig – Takida är bäst hur det än låter.

Problem med ljudet i den hangarliknande lokalen gör konsertupplevelsen något haltande till en början. Att Takidas medlemmar helt saknar utstrålning gör inte saken bättre. Men publiken struntar i vilket. Kanske är det den effektfulla ljusshowen som när den strålar ut genom den av fukt och rök genomdisiga lokalen verkligen lyfter upplevelsen.

För trots Takidas i grunden ihåliga och förutsägbara låtar, fungerar det ganska bra.

Men det är först under extranummerna som Takida övertygar. Skillnaden mot ordinarie sets sökande efter något slags fungerande medelvärde mellan hårt och mjukt glöms här bort – till förmån för det softa.

Takida är ett balladband vad de än försöker slå i oss. "Curley Sue" sitter klockrent. Sångaren Robert Pettersson känns plötsligt uppriktigt äkta. Och Takida bygger upp sin låt till en fungerande rockserenad som till slut fyller hela stora golfhallen med innerlig värme.

Sen blir det oförhappandes videoinspelning och all nyvunnen magi flyr ut genom dubbelporten …

Christer Paulstrup

noje@kristianstadsbladet.se