Som balsam för själen

Så kan vi lägga den sjätte upplagan av Maglehemsfestivalen till handlingarna. Som vanligt en trevlig upplevelse i flera dimensioner. I år med ett delvis nytt upplägg med en pop- och rockscen och en scen med mer elektroniskt inriktad musik. Väl tänkt, men kanske inte hundra procent lyckat då scenerna är helt avskilda från varandra. Festivalkänslan får sig en liten törn när det helt plötsligt blir tyst. Det blir ett tempotapp i upplevelsen. Festivalens puls slår för en stund något ojämnt.

Annars är en discodunge ingen dum idé. Med effektfullt ljus och belysta lövverk känner man sig förflyttat till en bättre plats. Som i fredags kväll till sköna rytmer från namn som Synestrix och Qualia. Också noterbart att djurlivet inte helt behövt fly fältet då volymen hölls på en rimlig nivå. Där och då kändes festen som mest intim. Samlad bland träden med glad och dansande publik.

Något av en strapats att förflytta sig mellan stora scenen Hoodoo Lounge och partyt i skogen, kallat Pandora Cove. Beckmörkt och extremt kuperad terräng gör färden något farofylld. Men visst, lite spänning i vardagen är aldrig fel.

Fredagen bjöd även på rock i form av festivalens husband Dalaplan från Malmö. I år med större PA och riktigt bra ljud, inte minst kom sången fram bättre än tidigare år. Viktigt då bandets energiska slammerrock smyckas av härlig körsång från basisten Jenny och trummisen Sofie. Mycket material hämtades från fjolårets självbetitlade albumdebut. Men vi fick även försmak från det kommande med låten "Skit i hon". Dalaplan utstrålar genuin spelglädje vilket smittar av sig. Som publik är det bara att ta emot och ge ny energi tillbaka.

Lördagen tassade igång så sakteliga till sköna stråktoner när septetten Trixiia, också med Malmö som hemadress, intog Hoodoo Lounge. Sångerskan Hilde Schotte har en utmärkt röst och får fint stöd av sitt lite annorlunda band. Med violin och viola i kompet ger man ett ganska egensinnigt intryck. Tänker närmast på det brittiska alternativpopbandet Shelleyan Orphan, verksamma där i skarven 80/90-tal.

Med låtar som "All over you" och en radikalt omgjord version av Harry Brandelius dänga "Gamla Nordsjön" övertygade Trxiia. Här finns potential till något större.

Något större får väl så den forne Idol-deltagaren Sakib Zabbar ses vara. Med ett svängigt band i ryggen levererade han den ena soulkaramellen efter den andra. Fantastiskt fin röst som kommer helt till sin rätt, bland annat i kärleksdramat "I'll never leave you".

Summa summarum en lite otight festival som behöver trimma organisationen så vi slipper allt för många luckor i programmet. Sådant som gör att upplevelsen tappar fart. Eftersom besökarleden var något glesa drabbas man stundom av en ödslighetskänsla mitt där i det vackra landskapet. Samtidigt bjöds det ett flertal minnesvärda konserter. Med det i hjärtat är det bara att hoppas på mer. Maglehemsfesten behövs. Festivalen är trots allt som balsam för själen.