Som en lite för svag kopp te

Filmformatet passar Downton-favoriterna dåligt. Men när den brittiska verkligheten överträffar dikten (läs: Brexit-kaos) kan det förstås vara skönt när höjden av dramatik är en syrlig replik från Maggie Smith.

Publicerad 13 september 2019

Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Kungen och drottningen kommer på besök till Downton Abbey. Frågan är vilka som är mest uppspelta, herrskapet eller tjänstefolket?Foto: Jaap Buitendijk

Inledningen av långfilmen "Downton Abbey" är som balsam för en plågad nutida själ. Två dåtida och stabila institutioner som fungerar visas upp i all sin prakt. Tåget rullar pålitligt på. Och ett brev delas ut, effektivt och i tid.

Det måste väl vara just detta som lockar så med "Downton Abbey", en känsla av att allt – oftast – är som det ska. Må så vara att hierarkierna är stenhårda och klasskillnaderna livsavgörande. Var sak ligger på sin plats, teet serveras punktligt och i slutändan får alla som är kära den de vill ha.

Filmen utspelar sig 1927. Brevet som levereras så oklanderligt är en kungörelse om att kung George och drottning Mary är på rundresa i Yorkshire och att de bestämt sig för att övernatta på Downton Abbey. Lätt panik infinner sig. Är silvret i ordning? Vad bjuder man kungligheterna på? Och ska Lady Violet (Maggie Smith) lyckas skapa dålig stämning med sitt vassa humör?

Kungabesöket är en kul manusmässig motor, som motiverar det för många säkert mycket efterlängtade återseendet av både herrskap och tjänstefolk. Men "Downton Abbey" är ingen kanonfilm, det vore att överdriva svårt. Handlingen är på gränsen till fånig. De "oväntade vändningar" som pressats in annonseras i så god tid att absolut ingen ska missa vad som är på gång samt på ett tidigt stadium förstå hur det hela ska lösa sig. Sedan blir det bal!

Ansvaret för Downton Abbey vilar tungt på Lady Marys (Michelle Dockery) axlar. Tur att det går att pigga upp sig med en välgörande bal.Foto: Jaap Buitendijk

Historien är inspirerad av det verkliga kungaparets rundresa, en pr-tripp för att stärka kungahusets aktier i en tid då många europeiska kungahus krackelerade. Sensmoralen i "Downton Abbey" är också konservativ. Gammal hederlig självuppoffring för att det stora hela ska fungera ställs framför individuella behov och egon.

Talande är att tjänarna i filmens höjdpunkt genomför en mindre revolution. Inte för att skaka om något grundläggande fundament, utan för rätten att få utöva sina yrken och göra sin plikt. Liknande tankar finns även i de övriga sociala lagren.

Dammigt? Inte alls. Med den dagsaktuella politiska cirkusen i Storbritannien som fond känns förutsägbar trögrörlighet och torr rationalitet som något åtråvärt och oväntat fräscht. Synd att manuset i stort inte riktigt matchar den insikten. (TT)