Sotarpojke utan Flinck

Känslorna på teatern var upprörda, ledningen borde ha ingripit långt tidigare tyckte bland andra Suzanne Osten. Men projektet lades inte ned, i stället tog regissören Johan Huldt över ansvaret.

–Det var en jävla massa människor som hade lagt ner en jävla massa arbete på det här och i och med att jag tog

över gick det att slutföra projektet. Men om det var förnuftigt av mig att göra det vet jag inte. Hade jag vetat hur mycket arbete det var hade jag nog tackat nej, säger han och ler matt.

PM träffar ensemblen fem dagar före premiären. Man har just kört en repetition inför publik och Johan Huldt tycker att det finns mycket kvar att göra. Han hoppade in som regissör i början av december och med alla helgdagar i beaktande har han haft väldigt kort om tid för att göra en väldigt stor föreställning. Han ser ganska trött ut.

Den föreställning som Thorsten Flinck inte klarade av att genomföra skulle bli en mycket personlig tolkning av Jonas Cornells manus om sotarpojken Giorgio. Historien kommer från Liza Teztners klassiska barnbok med samma namn och skildrar en fattig schweizisk pojke som säljs av sin far för att bli slav hos en sotarmästare i Milano.

när johan huldt tog över bestämde han sig för att återgå till originalmanus och göra en familjeföreställning från nio år. Han har tagit fasta på det ”Oliver Twist”-tema som finns i berättelsen.

–Det handlar om att ge sig i väg och överleva – att växa som människa trots tuffa villkor. Det är en väldigt tacksam historia att berätta, säger han.

Det är också en historia om rättvisa. Ett ämne som passar extra bra när man spelar för barn, enligt Johan Huldt.

–Barn har en oerhört stark känsla för rättvisa, förmodligen för att de blir orättvist behandlade hela tiden.

Resultatet av Johan Huldts arbete har blivit en fartfylld och storslagen föreställning. Sören Brunes scenografi bestående av enorma rörliga metallställningar med trappor och rör och avsatser är en viktig komponent.

Kropparnas rörelser i ko- reograferade slagsmål och ramlande poliser är lika viktiga som talet. Som en sammanhållande länk genom historien finns berättaren, en kvinnlig sagofigur som följer Giorgios öden och emellanåt stämmer upp till sång.

det är lätt att tänka sig att Thorsten Flincks uppsättning skulle ha sett helt annorlunda ut. Detta är traditionell familjeunderhållning. ”En spännande matinéfilm på teatern”, kallar Johan Huldt sin föreställning för. Ett villkor för att han skulle påbörja arbetet var att han fick börja från början på sitt eget sätt.

–Jag ville ha ett rent bord att komma till. Det var så klart slitigt för ensemblen att börja om en gång till, men de har varit väldigt starka och lyckats hålla alla negativa känslor utanför repetitionssalen, säger han.

Den speciella situationen krävde mycket av de medverkande. Johan Huldt hade inte haft tid att förbereda repetitionsarbetet så skådespelarna fick vara medregissörer och ta mycket ansvar. Som regissör fick han lita på processen, att något bra skulle växa fram ur samarbetet.

–Det är lite som att återvända till att arbeta i en fri grupp där alla ska vara med och bestämma, säger han och ser inte helt missnöjd ut.

JENNY

ASCHENBRENNER/PM