Starka röster i Puccinis "Triptyk"

Minst lycka av de tre operorna gjorde den som han satte högst, ”Suor Angelica ”(Syster Angelica), om flickan ur adeln som föder en utomäktenskaplig son och förvisas till en klostertillvaro utan barnet, som hon efter flera år får veta är dött, vilket leder till hennes självmord.

Mycket populär blev den avslutande berättelsen om ”Gianni Schicchi”, en farsartad figur som omnämns i trettionde sången av Dantes ”Inferno”. Det lyckokastet tillfredsställde samtidigt en annan ambition hos Puccini, att mot slutet av sin karriär skriva en komisk opera liksom Verdi hade gjort med sin ”Falstaff”.

Den stenrike Buoso Donati ligger död i sin säng. De giriga släktingarna surrar omkring honom och upptäcker till sin fasa ett testamente i vilket han ger allt till kyrkan. De tillkallar Gianni Schicchi som låter skaffa undan liket, lägger sig i sängen och dikterar ett testamente som upphäver det gamla. Han ger sig själv de bästa tillgångarna och släktingarna kan ingenting göra eftersom de är inblandade i bedrägeriet.

De tre enaktarna utspelas vid olika tider och skilda miljöer. Den inledande ”Il Tabarro” (Kappan), en tragisk svartsjukehistoria, försiggår på en pråm vid floden Seine i Paris vid 1900-talets början, ”Syster Angelica” i ett kloster i slutet av 1600-talet och ”Gianni Schicchi” i Florens 1299.

När nu ”Triptyken” kommer till Operaen i Köpenhamn och jag såg att den ansvarige för uppsättningen är Damiano Michieletto, en ung italiensk regissör på modet, greps jag av farhågor. Jag såg hans version av Puccinis ”La Bohème” i Salzburg. Den var tråkig, skräpig, rent förfärlig. Sångarna med Anna Netrebko i spetsen kämpade för att rädda den.

Mina farhågor besannas, åtminstone delvis. De tre enaktarna är mycket olika till sin karaktär. Michieletto försöker bunta ihop dem till nästan en opera med hjälp av stora lastconteinrar som belamrar scenen. I ”Kappan” må det vara hänt, i ”Syster Angelica” fungerar det inte alls, men de hänger med hela tiden och slukar till sist bohag som Gianni Schicchi inte får plats med.

Sångarna, hämtade främst ur det egna huset, gör fina insatser. I ”Kappan” är trion Gitta-Maria Sjöberg (hustrun), Johan Reuter(mannen) och Niels Jörgen Riis (älskaren) utmärkt. Reuter sjunger också med pondus titelrollen i ”Gianni Schicchi”. Ett verkligt fynd, som ”Syster Angelica”, är María José Siri, en ung, hög sopran med mycket krut i rösten.

Och på dirigentpodiet Carlo Rizzi, av bästa italienska märke.