Stillsam triumf efter decennier av förväntningar

Kanske gav hans oväntade medverkan honom också ett incitament till att äntligen bli klar med den där besvärliga andra skivan. Efter 32 år är "Äntligen borta" här – och som vanligt när det gäller saker som fått allt större proportioner med årens lopp lär det vara en skiva som delar fans och kritiker.

Jämförelserna med "... och stora havet" är både självklara och helt onödiga. Ingen kan förvänta sig att en 55-åring ska låta som en 24-åring – eller att texterna ska kretsa kring samma saker som då. Det är klart att Jakob Hellmans pojkaktiga persona har fått lämna plats för en mer mogen människas livserfarenhet och att rösten inte är riktigt lika böjlig längre.

Det fina är att "Äntligen borta" står rätt stadigt på egna ben. Här finns en stillsam glädje över det som ändå blev och en lustfylld hantering av orden som inte ligger långt ifrån debutskivans ekvilibrism, fast på egna villkor. Mest ojämna är melodierna – en högklassig text som "När jag går in någonstans och känner mig utanför" slarvas till exempel bort lite grand med den extremt tralliga refrängen.

Men det är ändå randanteckningar i marginalen. Mest av allt är "Äntligen borta" en stillsam triumf för en artist som i mer än tre decennier har burit och släpat på andras förväntningar.