Stora förhoppningar när Billy nya projekt lämnar sinnevärlden

Den 27 januari smäller det. Då tänker jag inte i första hand på Bush-administrationens hotande dumkrig mot Irak med påbjudet startdatum denna dag. Nä, det finns långt trevligare saker att se fram emot. Releasen av Zwans debutsingel Honestly, den 10 februari följt av albumet Mary Star Of The Sea (Reprise/Warner), inte minst.

Zwan är gruppen som funnits hela 90-talet – åtminstone i sinnevärlden. För Billy Corgan kom det liksom lite emellan. The Smashing Pumkins blev ett av årtiondets mest framgångsrika rockband med sina över 22 miljoner sålda album. När pumporna så lade ner verksamheten i december 2000 hann bandledare Corgan inte dra många andetag av återhämtning innan han aktiverade nästa projekt. Ett kort mellanspel som extramusiker i New Order följdes snart av kraftkoncentration på Zwan.

Redan inom loppet av några månader hade denna nya konstellation snidat fram ett 60-tal låtar. Nätt och jämnt annonserade konserter gavs i Los Angeles och San Diego. Mest för att testa material. Enligt rapporter bjöd dessa spelningar på högst varierande intryck och stämningar, från rytande metal till sköraste folkrock.

Efterhand som bandet har utvecklats har också uttrycket finslipats. Klart är att Zwan är ett gitarrdominerat band som gillar att fläska på, men, precis som med Pumpkins, finns där en sinnlig beståndsdel som egentligen är minst lika viktig.

Av de nummer som nått mina öron hittills är det lätt att dra slutsatsen att Zwan är ett band som vill mer. Det handlar om total hängivenhet till musiken. Om en komposition kräver 10-15 minuter för att komma till sin rätt är det också vad den får. Har den däremot karaktären av en direkt käftsmäll finns det inget som hindrar en minutkort kraftsamling.

Redan i 90-talets gryning drogs linjerna upp för den ankunge som nu blivit Zwan. Billy Corgan var vid tiden ett stort fan av Skunk, ett skramligt New Jersey-gäng med viss framgång i undergroundkretsar. Corgan lär ha tagit kontakt efter en spelning för att dryfta inspelningstekniska detaljer – Pumpkins debutalbum Gish (Caroline/Virgin) var vid tiden under produktion – men fått foten ut ur logen av Skunks basist Matt Quigley. Senare samma afton stötte dock Corgan ihop med Skunks gitarrist Matt Sweeney. Ett möte som avlöpte bättre.

De två visade sig ha snarlika preferenser. En gemensam kärlek till punk och metal och band som Come och Slint blev starten på en lång vänskap. Corgan och Sweeney slöt en överkommelse som gick ut på att varje gång Corgan besökte New Jersey skulle de två träffas och spisa vax.

Vid ett sådant tillfälle ett par år senare luftade Corgan tankar om att starta ett band ihop med Sweeney, sekunden efter Pumkins sorti från scenen. Om sagan – till viss del berättad på gruppens hemsida www.zwanmusic.com – stämmer, talar vi alltså om ett band som funnits i Corgans tankar redan före Pumpkins genombrott med Siamese Dream (Hut/Virgin) 1993.

Sweeney flyttade till New York och bildade så småningom Chavez, ett av Matador-etikettens mest udda band i mitten av 90-talet. Speciellt Ride The Father (Matador/MNW) rönte stor uppmärksamhet i alternativkretsar. Sweeney kom också att fungera som turnémusiker åt Matador-kollegor som Guided By Voices och Cat Power.

Under en turné med Bonnie Prince Billy blev han god vän med forne Slint-gitarristen David Pajo, en man med mycket gott renommé i musikerkretsar. Steve Albini tillhör fan-skaran. Och Glenn Danzig lär ha ägnat stor möda åt att försöka värva Pajo till sitt band, utan framgång dock. Pajo är förmodligen mest känd för sina skivor med Chicago-baserade Tortoise, men har även spelat med Papa M.

Nu utgör alltså Corgan, Sweeney och Pajo den minst sagt gitarrdominerade fronten i Zwan. Tre egensinniga strängbändare med ett komp som heter duga. Bakom trummorna hittar vi nämligen en av rockvärldens absolut bästa batterister, Jimmy Chamberlin. Många gånger har jag funderat över vad Corgan och Pumpkins varit utan denne mästerbankare. Att det löper starka band mellan Corgan och Chamberlin är ingen hemlighet. De två har i det närmaste utarbetat ett slags symbiosförhållande. Att herrarna fortsätter sin gemensamma musikaliska bana känns bara naturligt.

På bas återfinns Paz Lenchantin. Senast Paz var i farten handlade det om A Perfect Circle, Tool-sångaren Maynard James Keenan och Billy Howerdels lyckade samarbete där Paz ingick som en självklar del. Gruppens hittills enda album, två år gamla Mer De Noms (Virgin), går fortfarande varmt i hemmastereon. Med Paz i Zwan har Corgan och Sweeney inte bara fått en duglig basist utan också en utmärkt kvinnostämma som kontrahent.

Videon till Honestly visar kvintetten spelandes i en ring med ansiktena vända mot varandra, ett statement i sig. Zwan är ett demokratiskt band där alla har lika värde. Förhoppningarna på debutalbumet är stora. Jag blir inte ett dugg förvånad om dessa infrias med råge.

Måtte nu den 27 januari bli en dag vikt för explosiva gitarrattacker och inget annat. Fredens svanesång är inget vi vill höra, men väl Zwanesånger.

Christer Paulstrup