Svagt intresse för stark nutidsmusik
Ny musik med Stefan Östersjö & Quartetto Ars Nova. Kammarmusiksalen, 24/1
Abonnemangsserien kunde inte ha fått en bättre start. Konstnärligt.
Den klassiska gitarristen Stefan Östersjö tillhör de bästa i landet och tillsammans med stråkkvartett Ars Nova skapas en bred repertoar, men med inriktningen helt mot den nya musiken som skrivs. Vår tids musik, en musik som talar mitt språk och ser på den situation som råder, såväl musikaliskt som mänskligt.
Abonnemangsserien kunde inte ha fått en sämre start. Publikt.
Räknade man alla huvuden i Kammarmusiksalen denna onsdagskväll fick man det till 16 stycken, men då är såväl arrangör som musiker och två av tonsättarna inkluderade. Alltså färre än tio betalande och det är inte mycket. Men blir musiken sämre för det? Svar: nej.
ett kort intro av Brian Ferneyhough fick markera start, men också en hänvisning till en av kvällens huvudpersoner. Ferneyhough, född 1943, är en kompositör som har haft stor betydelse för flera andra aktuella tonsättare, bland annat för Fredrik Ek, vars soloverk för gitarr följde som konsertens andra stycke.
LEASH, komponerat 1999, började stillsamt mjukt men avbröts en bit in av våldsamma attacker. Stefan Östersjö sparade på intet, utan gav attackerna en sällan hörd kraft. Och med vilken exakthet, hårt och distinkt, närmast obarmhärtigt, de hårda strängslagen kom, för att följas av tystnad eller lågmäldare spel. Starkt.
Malmötonsättaren Kent Olofsson fick avsluta första delen med Alinea I-III, ett nyskrivet verk för stråkkvartett och tape. Den förinspelade elektroakustiska musiken inledde – förbipasserande ljud, avbrott och tickande stråkljud – för att i andra satsen låta musiker och band mötas; intensitet, glissandon och viskande rop. I sista satsen spelade kvartetten tätt och visade upp ett varmt och fint samspel och instrumenten avrundade som ljudslingan inledde.
kent olofsson är en flitig och efterfrågad tonsättare och hans Alinea I-III visade fram hans skicklighet att bygga samman skilda klanger och skapa en dynamisk och spännande ljudvärld. I februari kan man höra ännu ett nytt verk av honom på radions P2, då beställt och framfört av KammarensembleN.
Efter paus följde ytterligare tre stycken och det var först i det sista – Christer Lindwalls A Certain Ratio – som de fem musikerna möttes på scen. Lindwalls komplicerade stycke lyckades med att göra altgitarren tillräckligt röststark för att möta de fyra stråkarna.
Men efter James Dillons Stråkkvartett n:o 3 (1998) hade jag svårt att engagera mig fullt ut. Dillons fyrsatsiga stråkkvartett var en komprimerad, intensiv och känslostark historia. Quartetto Ars Nova briljerade, allt från den inledande spännvidden till andra satsens larmande och finalsatsens vildsinthet. För att prata ungdomska: Fan, va’ fett!
SUNE JOHANNESSON
