Svindlande vackra bilder
Så vit som en snö. Svenskt drama i regi av Jan Troell. Manus: Jan Troell och Jaques Werup. I rollerna: Amanda Ooms, Björn Kjellman, Rikard Wolff, Björn Granath, Stina Ekblad, Shanti Roney, Hans Pålsson, Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen. Längd: 2 tim 40 min. Visas på Kosmorama i Kristianstad.
Det var en blick som mötte Jan Troell. Ett fotografi på en ung kvinna som fick honom att vilja berätta hennes historia. Elsa Andersson (1897-1922), landets första aviatris, en pionjär och sökare som genom sitt korta liv slets mellan lojaliteten mot sin far och en längtan bort till en obestämbar frihet.
Så vit som en snö är stor film av en epiker i samverkan med en poet. Troells kamera ser vyerna och naturen, men har också en sällsynt detaljskärpa och förmåga att bli närgången på ett kärleksfullt sätt. Fotot är helt enkelt svindlande vackert.
Manuskriptet, skrivet av Troell och Jaques Werup, slits däremot mellan regissörens fascination inför karaktären Elsas äventyrslust, och Werups mer romantiska och längtansfulla sinnelag. Här ligger också problemet med filmen. En kluvenhet om vad som är berättelsens nav, känslolivet eller äventyret?
troell är uppenbart passionerad inför historien, men lyckas inte teckna ett porträtt som närmar sig svaret på frågan: Vem var Elsa Andersson? Kanske är det så att ingen riktigt vet. Tydligen fanns det en oro i Elsas själ, en oro som väcktes när hon som liten flicka såg sin älskade mor dö i barnsäng.
Alltså kan frågan vara omöjlig att besvara, men eftersom Jan Troell har gjort en två timmar och fyrtio minuter lång spelfilm krävs ett helt annat driv och ett tydligare fokus än det han lyckas skapa med Så vit som en snö.
Den del av filmen som utspelas i Berlin får berättelsen att kantra. Det känns som om Troell här tar onödiga omvägar för att beskriva Elsa Anderssons komplicerade kärleksliv, inte minst hennes relation till Rikard Wolffs löjtnant som redan tidigt i filmen framstått som omöjlig på andra plan än det vänskapliga.
men jag njuter av ett fantastiskt hantverk. Det är roligt att det finns plats för en epiker som Jan Troell i svensk films nya guldålder där Lukas Moodysson är den som pekar ut riktningen för sina generationskamrater. Vi behöver både Moodysson och Troell, vi behöver både snabba nutidsreflektioner och film med historiska ambitioner.
Vi behöver också duktiga skådespelare och Amanda Ooms (filmens Elsa) understryker att hon borde synas oftare i svensk film. Troells starka personregi visar sig också med Hans Pålssons debut som skådespelare. Pålssons stukade och alkoholiserade pianolärare är en stor behållning, liksom Björn Granaths känsliga porträtt av Elsas pappa.
Debut på film – antar jag – gör också Christer Nilsson, Hubbe Holmberg, Björn Svensson och de andra i den eminenta Brunnssextetten från Hässleholm som är pa-radorkester när Elsa Andersson utför luftakrobatik inför en häpen publik.
ANDERS MÅRTENSSON
Fotnot: Vill du veta mer om Jan Troell? Läs Uppehåll i Smygehuk där regissören för diskussioner med Gunnar Bergdahl som är chef för Göteborg Film Festival och Troellbeundrare. Boken, en Filmkonstpublikation, är tryckt i fickformat och mycket läsvärd.
