”Thorsten hade ett osvikligt minne”
Ett av hans intressen delade vi: opera. Thorsten gjorde sitt första besök på Det Kongelige i Köpenhamn som 14-åring, 1929. Det gjorde ett sådant intryck att han ständigt återvände dit under de följande 80 åren. När kroppen till sist satte stopp höll han sig ändå à jour med vad som hände på Köpenhamnsoperan. Det blev en vana att vi i samband med de premiärer som jag bevistade och recenserade förde ingående samtal om de verk som uppfördes. Måndagens uppsättning i Köpenhamn av Puccinis ”Triptyken” är den första som jag inte kan ventilera med Thorsten. Det känns tomt.
In i det sista hade Thorsten ett skarpt intellekt och ett osvikligt minne. Han hade sett och hört nästan alla dirigenter och operasångare som var värda att uppleva från tidigt 1900-tal och framåt, något som han gärna delade med sig i briljanta introduktioner till de operor som visats på OVIK (Operakonstens Vänner i Kristianstad) eller på bussresor upp till Metropolitans direktsändningar från USA på Borgen i Osby. Inför en överföring av Donizettis ”Lucia di Lammermoor” berättade han hur han upplevt denna opera i Rom 1934, vilka solisterna var och hur de hade sjungit!
En Osbyresa minns jag särskilt. Metropolitan, som annars ofta tryggt håller sig inom standardrepertoaren, skulle ge en modernistisk opera av minimalisten Philip Glass. Det var ingenting som lockade operavännerna i Kristianstad. Men Thorsten ringde mig och förde saken på tal. Visst, sa jag, hämtade honom vid hans bostad på Kanalgatan och körde upp. I Borgens stora salong var vi tolv personer. I fikapausen rymdes vi alla runt ett bord. Thorsten sken som en sol.
Thorsten bjöd på ständiga överraskningar ur sitt outtömliga förråd av minnen. Jag hade till exempel kommit över en inspelning av en fascinerande opera av den danske tonsättaren Poul Rovsing Olsen(1922-1982), ”Belisa”, till text av den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca. Rovsing torde få svenskar känna till. Jag berättade för Thorsten. Honom kände jag, sa han. Vi umgicks när jag var stipendiat i Köpenhamn under andra världskriget och han gick på Musikaliska Akademien. Och så fick jag en livfull berättelse om denne kompositör, som jag aldrig skulle ha kunna fått i något uppslagsverk.
Thorsten hade många vänner i operavärlden. 2011 sjöng Gitta-Maria Sjöberg på de klassiska musikdagarna i Ekestads Folkets Park. Vi slog följe dit och jag blev ett lyssnande vittne till ett långt samtal mellan henne och Thorsten. De hade mycket att tala om och minnas.
För någon vecka sedan pratade jag med en annan av Thorstens vänner, operasångerskan Eva Rydén. Hon sa: Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en sådan gentleman!
Thorsten var vänsäll, omgiven av många vänner. Var han än visade sig spred han glädje omkring sig. Han finns kvar i våra hjärtan. Som musik!
