Till obskyr oljudsrock dansar vi
Grinderman är Nick Cave med medlemmar från klassiska Bad Seeds. Men det här bandet har tagit det mest galna med Bad Seeds och skruvat upp alla rattar till elva. De går upp på scen och kör direkt igång med tre vansinneslåtar vid namn Get it on, Grinderman och Electric Alice. Jag förstår knappt vad som hänt, hela huvudet är tomt och en känsla av frid sänker sig över mitt sinne. Sedan kommer, helt klockrent citat: "eh.. What is this next song called?.. yeah! I don't need you, to set me free!" Jag är tillbaka. Det är vackert och gåshuden vägrar lägga sig! Bara för det får jag No pussy blues rakt i ansiktet. Jag kan inte stå still, liveenergin från Grinderman är så påtagande att hjärtat slår dubbla slag och adrenalinet pumpar i hela kroppen.
När jag tittar upp ser jag varför. Nick Cave och gitarristen, violinisten och helskäggspryde Warren Ellis hoppar runt, dansar, ålar och gud vet vad. Publiken är med på noterna och jag har inte sett så många personliga och roliga dansmoves sedan mina föräldrars vänner skakade runt under en blöt fyrtioårsfest!
Timmen har gått, Grinderman går, publiken stannar kvar. Det känns som om ingen fått nog, och det förstod nog bandet också. För även om roddarna gått upp och börjat plocka ner kör de ett extranummer.
-We ran out of songs, so were doing a Bad Seeds song!
Tupelo närmare bestämt. Aldrig har ett extranummer känts så spontant, ärligt och som ett riktigt extra nummer.
Det finns verkligen band och band. Band som kickar bak live, och de som inte gör det. Gissa vilken kategori Grinderman infinner sig i?