Troell står i centrum
Det är smickrande och roligt, fast jag är ju egentligen inte så mycket för en massa ståhej kring min person, säger Jan Troell.
Han erkänner att han är lite besviken över att Så vit som en snö inte blev uttagen till tävlingen vid den i februari stundande filmfestivalen i Berlin.
– Det var synd. Det hade varit roligt. Jag vet inte varför den inte kom med. Uttagningskommittén hade rekommenderat den. Men det är ju inte den enda festivalen i världen.
Filmen handlar om Elsa Andersson, Sveriges första kvinnliga flygare, som vid 25 års ålder omkom vid ett fallskärmshopp. Huvudrollen spelas av Amanda Ooms.
– Jag har träffat henne nån gång tidigare, och jag känner hennes pappa. Hon är en jättebra skådespelerska, och dessutom har hon skånsk dialekt som modersmål. Jag ville hålla på dialekterna. Det sätter lite färg.
Troell blev intresserad av Elsa Andersson när en god vän berättade om henne och visade en stillbild på henne.
– Just den bilden fascinerade och tilltalade mig. Hennes ansiktsuttryck, med melankoliska ögon, stämde inte överens med hennes situation just då, där hon gått till fotografen och klätt sig i flygarkläder. Hennes liv var fyllt av kontraster. Jag grävde fram så mycket jag kunde om henne, även om det inte är så mycket som finns dokumenterat.
Det är lätt att missuppfatta filmens titel, och den har ofta kallats Så vit som snö, utan det där något förbryllande ”en”.
– Det är ett citat från skillingtrycket Lejonbruden, och det är bra att det får folk att reagera. Det andra, Så vit som snö, det låter bara banalt, säger Troell.
Så vit som en snö, som kommer att få officiell biopremiär den 16 februari, är drygt två och en halv timme lång.
– Jag har en tendens till att göra långa filmer, även om det inte är något jag strävar efter. Men begreppet tempo är någonting som missbrukas. Man får inte fram det genom att klippa snabbt. Upplever man någonting medan man ser en film, då spelar det inte någon roll hur lång den är.
I Göteborg kommer det mesta av det Troell gjort att visas, från de tidiga kort- och reklamfilmerna – några av dem har han själv de enda existerande kopiorna av – till Så vit som en snö. Finns det någon av alla dessa filmer han själv tycker bäst om? Han tvekar lite och säger sedan:
– Om jag får frågan om en enda film jag gjort ska överleva, säger jag Sagolandet. Sen har jag ju alltid olika förhållande till olika filmer, och jag tycker också mycket om till exempel Här har du ditt liv och Il Capitano.
Finns det någon film han skulle vilja ha ogjord?
– Jag har aldrig tyckt att den amerikanska Orkanen någonsin har varit någonting kvalitetsmässigt sett. Fast samtidigt skulle jag inte vilja ha den ogjord. Det var ett äventyr, och jag träffade min blivande fru under inspelningen. Så mitt liv skulle sett väldigt annorlunda ut om jag inte hade gjort den filmen.
Troell arbetar långsamt – hans förra film, Hamsun, kom 1996. Han har inga planer, men väl lösa idéer, angående en ny spelfilm, men han vill inte säga någonting om dessa ännu. Däremot berättar han gärna om det som definitivt blir hans nästa film – en dokumentärfilm om jazzmusikern och stillbildsfotografen Georg Oddner.
– Han var en av världens bästa stillbildsfotografer. Jag började göra en porträttfilm om honom för några år sedan, för en kortfilmsserie som sedan inte blev av. Men nu ska jag fortsätta med det arbetet.
GUNNAR REHLIN/TT
