Två enaktare visar Noréns spännvidd
Akt av Lars Norén. Regi: Reine Brynolfsson. Med: Johan H:son Kjellgren och Annika Hallin. Kommer och försvinner av Lars Norén. Regi: Lennart Hjulström. Med: Iwar Wikland, Michalis Koutsogiannakis och Tobias Aspelin. Två enaktare på Borgen i Osby, 7 mars. Spelas i Kristianstad 2-3 maj. Riksteaterns turné genom landet med två nyskrivna pjäser av Lars Norén hade i onsdagskväll nått Osby. En något fåtalig publik hade mött upp och det var synd. Vi som var där fick uppleva några timmars intensiv teater som visade Noréns spännvidd mellan psykologisk realism och visionär metafysik. Den första, Akt, utspelar sig i ett slutet rum badande i ett intensivt ljus. Det är en läkares tjänsterum och de två som möts där är en läkare och en kvinnlig patient. Det är tid för den årliga undersökningen av den livstidsdömde fången med flera terroristdåd på sitt samvete. Så ser samhället det, själv kallar hondet hon gjort för ”krigshandlingar”. Läkaren ser det hela som ett rutinjobb och han visar i början en byråkratisk självsäkerhet. Han börjar ställa sina frågor men istället för svar, får han motfrågor av patienten. Han nonchalerar dem i början och upprepar i kylig ton alla sina egna. Det är han som leder undersökningen. Motfrågorna tränger emellertid sakta men säkert igenom hans formalisms skyddspansar och en inre blottläggning börjar. Där i hans inre finns olösta skuldfrågor och familjehemligheter om till exempel hans faders tjänstgöring i ett koncentrationsläger. Han börjar tala om sig själv och patienten blir den lyssnande. Läkaren tvingas se sitt eget mörker, hur hans strävan att göra världen ren är en desperat reaktion på hans egen intre skuldvärld som han måste erkänna innan han kan gå vidare utan att behandla andra människor illa. Reine Brynolfsson regisserade fram intensitet i spelet. Doktorn spelades av Johan H:son Kjellgren, övertygande i sitt inre ras från självsäkerhet till skuldmedvetenhet. Kvinnan spelades av Annika Hallin med en metallisk hårdhet som skar igenom doktorns skyddspansar. En intensiv teaterupplevelse. från rummet i den första enaktaren förflyttades vi i den andra, Kommer och försvinner, till ett slags väntrum och samtalsrum. Av de samtal som fördes, kunde vi ana oss till, att det här var en metafysisk lokalitet. Personerna hade passerat något slags ”övergångsställe” och befann sig på andra sidan, där de i väntan på någon Godot fördrev tiden med samtal om sina liv. Becketts ande svävade över pjäsen och han åkallades också en gång av en av personerna. I samtalen blottlades de olika personernas livsbesvikelser, de hemliga såren. Samtalstråden slingrade sig fram i oväntade associationer, som de gör, när man får tala fritt. Var det någon slags modern skärseld som slog upp som ett genomglödgat rum i slutscenen, den renande elden som förvandlade de tre herrarna i grå kostymer till tre urnor, likadana men med olika namn på? Det var ett fantasistimulerande grepp av Norén och regissören Lennart Hjulström att med denna olika hinsidesassociationer osäkra publiken och skapa ett nytt metafysiskt rum, där personerna i enlighet med enaktarens titel Kommer och försvinner just kom och försvann och kom igen. samtalen hade ibland en lätt absurdistisk ton som både roade och förbryllade och kring frågan om var vi befinner oss egentligen, i Osby teater eller var, kan mycket fantasifullt sägas. Hur sant det är, därom får vi kanske senare besked. De tre herrarna spelades övertygande av Iwar Wiklander, Michalis Koutsogiannakis och Tobias Aspelin. Det märkliga var att de övertygade, så här kunde man bete sig på andra sidan. Så här pratade man. På något sätt övertygade ressigör, författare och skådespelare om något som man kan kalla nutidmänniskans metafysiska väntrum. HANS HOLMBERG
