Vacker choklad och stark dogma

Hon sitter framför mig som en spröd tonårsprinsessa, Kate Winslet, som blev stor filmstjärna efter Titanic. Nu är hon i Berlin med en ny film, Quills där hon spelar tvätterska mot Geoffrey Rushs markis de Sade 1814, strax innan den ständigt skandalöse de Sade dör.

Det är en film om sex och politik av Philip Kauffman (Varats olidliga lätthet) som visas i det officiella tävlingsprogrammet.

Jag har fått noga räknat sju minuter för etermedia med Kate Winslet – bara hon och jag. Fast även ett stort filmteam samt en som räknar ner minuterna som om det vore en avfärd till rymden med satellit.

På vägen ut ser jag Sean Connery sitta tillbakalutad i en soffa och vänta på nästa hysteriskt korta intervju.

det är filmfestival i Berlin. Den 51:a i ordningen och den andra lokaliserad vid nya Potsdamer Platz, detta futuristiska getto med trånga gator, höga hus och ett antal nya biografkomplex. Under tiden stänger de gamla, klassiska biograferna pa Kurfürstendamm, en efter en.

Om det nya Berlin, den smärtsamma nybyggnaden och utplånandet av det gamla handlar en av många nya spännande tyska dokumentärer, Berlin Babylon om. En annan, Jörgen Böttchers Konzert im Freien om bakgrunden till Marx-Engels-monumentet pa Alexanderplatz I Öst- Berlin, en film som sträcker sig tillbaka till det ögonblick da DDR:s statschef Erich Hoenecker invigde monumentet med sedvanlig naiv pompa och stat. En tredje, Volker Koepps Kurische Nehrung om det tabubelagda Östpreussen där folk än idag inte alltid vågar tala om att de är födda tyskar, på 1940-talet.

i det officiella tävlingsprogrammet visas cirka tjugofem filmer. En är nordisk, Lone Scherfigs Italienska för nybörjare och en har svensk regissör (Lasse Hallström). Påfallande många utspelas i småstäder eller byar. I Malena, regi: Gusieppe Tornatore, utspelas berättelsen i en liten stad under Mussolini sista tid, men där alla manspersoner bara tänker pa hur de skall hamna i säng med vackra Malena (Monia Bellucci).

I Catherine Breillats A ma soeur! utspelas en fatal tonårssexhistoria i en liten semesterby, i Lasse Hallströms uppmärksammade Chocolat anländer vagabonden Vianne (Juliette Binoche) med sin lilla söta dotter till en liten stad, eller by, 1959, och provocerar den bigotta befolkningen med sin läckra, artistiskt utförda choklad.

i en liten stad eller by är reglerna för hur människorna skall bete sig ofta övertydliga, rigida, människorna inskränkta och intoleranta, ibland fatalt elaka. Så framställs folk i de här filmerna. I en inskränkt miljö blir rollkaraktärer tydliga, det är lättare att skapa ramar att bryta mot, gränser att spränga. I Chocolat släpar den vackra Vianne sin döda mors stoft i en urna med sig, modern som levde nomadliv och ser till att dottern ocksa gör det. I den lilla staden skapar Vianne starka känslor med sin goda choklad som tycks kunna hjälpa mot allt, vilket givetvis retar den konservative borgmästaren. Det är en saga, kitschig, läcker, välgjord som säkerligen kommer få en stor publik, oavsett hur det går i Berlin. Men jag får nästan ont i tänderna av all vacker choklad som väller genom filmen.

bäst av alla filmer jag hittills sett är Lone Scherfigs Italienska för nybörjare, den första kvinnliga danska Dogmafilmen, gjord med samma slags glada energi som Kragh-Jacobens Mifune, som vann pris i Berlin för två år sedan.

Italienska för nybörjare utspelas i en liten by där ett antal frustrerade, ensamma män och kvinnor träffas på en kurs i italienska, när de inte vantrivs på sina jobb. Det är nutid men tiden har stannat i den lilla byn där frisörskan ständigt blir störd av sin sjuka gamla jobbiga mamma och bageribiträdet blir utskälld av sin gamla arga pappa varje gang hon hälsar pa honom.

Men sättet som Lone Scherfig berättar är så lustfyllt, så roligt och fullt av energi, och det intelligenta orginalmanuset har hon skrivit själv. Det är en film som vågar skoja om det mest allvarliga, väl regisserat och med en rad oväntade vändningar.

Scherfig visar igen att Dogma-filmernas framgång är ett danskt fenomen. Jag har hittills inte sett en enda bra Dogmafilm som inte har varit dansk!

INGELA BROVIK