Världens bästa tango är dansk
Tangoorkestret. Kammarmusiksalen i Kristianstad, 8 mars.
Tango = Dansmusik. Nja, jo kanske. Och om, var om inte gammel- så i vart fall mogendans i Kammarmusiksalen. För, värderingar på ålder, publiken var verkligen mogen. Inget fel i det. Men med tanke på att Blue Bird sagt sig satsa också på de unga inställer sig frågan och oron inför att det inte var fler yngre. För helt klart skulle många även under 50 år uppskatta Tangoorkestret.
Är det fel marknadsföring? Är det fel lokal? Är det fel dag? Är det för dyrt? Men vad är då rätt? Det är svåra frågor utan något enkelt svar, men väldigt viktiga att fundera på. Kanske kan det klarna lite om en knapp vecka då det är dags för Ung Jazz i Kristianstad.
i torsdags kväll handlade det framför allt om underbara kompositioner som bjöd på ljudlandskap utöver det vanliga. Det hela kryddas med mycket och många plötsliga vändningar i tempo och riktning, vilket gör att varje tur blir extra spännande. Lyssnandet känns då i mångt och mycket som en upptäcktsfärd, där det oavbrutet händer saker: någon hänger på, ett tema, en takt, förstärker, ökar eller sänker tempo. Medan någon annan hoppar av och plötsligt möter vi det oväntade: en stilla sång på fiolen, snart ackompanjerat av lite försiktiga plock på gitarren, lite mörka kommentarer från saxofonen och ett par försiktiga klang på en cymbal. Lika snabbt och omärkligt är tempot på topp igen.
Det är tango. Det är latinskt humör och danska Tangoorkestret gör både namnet och Astor Piazzolas kompositioner, som man mestadels håller sig till, all rättvisa. En väsentlig skillnad mot originalmelodierna är att Tangoorkestret även inkluderar avsnitt med improvisation, något som Piazzola inte gjorde. Även bandets sättning bryter mot Piazzolas klassiska kvintett, där dragspel, piano, fiol och gitarr kompletterades med bas. Här blir Kaare Munkholms vibrafon som ett piano och Henrik Sveindahls saxofoner ersätter dragspelet. Trummor, Carl Quist Möller, som inte heller fanns med hos Piazzola blir här ett helt nytt inslag, som skapar många möjligheter. Övriga musiker är Kristian Jörgensen violin och Palle Windfeldt gitarr. Eftersom basen saknas som instrument i orkestern, flyttas basgångarna runt mellan de olika musikerna.
frågan som infinner sig, oväntat och kanske lite omotiverat, är om killarna i bandet dansar tango själva. Svaret är egentligen oviktigt, vi har redan fått andra bevis; eller upptäckter och upplevelser av livet kring midnatt i Buenos Aires.
Efter pausen inleder orkestern med Det som komma skall. Den handlar om det som börjar på ett sätt och slutar på ett helt annat, förklarar Henrik Sveindahl. Och spännande är det; inledningen sker med märkliga bubblande ljud som trummissen Carl Quist Möller framkallar med hjälp av en med lite vatten halvfylld glasburk, som han håller på ett trumskinn och blåser i. Och visst är väl även detta kanske en tango, men känslan landar i något som påminner om en väldigt snabb vals - om det nu är möjligt.
Mönstret bryts igen. Och rejält. Höstsatsen ur Piazzolas verk om de fyra årstiderna tonar mäktigt fram. Efter ett par vändor tar Palle Windfeldts gitarr över tonen. Solot stegras snart, både i eget tempo och med hjälp av kraftigt påhejande, närmast meditativt rytmiskt driv från övriga musiker.
Sista numret bör beskrivas. För på många sätt sys föreställningen ihop här, med ett klangrikt innehåll varvat med mycket stillsamma melodiska och känslofyllda inslag. Bättre än så kan knappast en kväll sluta, det är bara att hålla med. Världens bästa tango är dansk!
BRONSON B MÅNSSON
