Vid regnbågens slut
Regnet hade avtagit och i samma stund som han på scenen sjöng "it's a town full of losers, and I'm pulling out of here to win" sträckte sig en mäktig regnbåge över Ullevi. Allt det där om guldet vid regnbågens slut verkade sant, och oavsett vad det var han på scenen påstod fanns det inga förlorare den kvällen, bara vinnare. Just där och då fanns det ingen annanstans någon av oss hellre ville vara. Vi sjöng och vi dansade. Dansade så att arenan höll på att rasa samman.
Vi ville aldrigatt det skulle ta slut. Men allt tar slut, eller hur min vän? Jag säger inte att konserterna på Ullevi 4-5 juli 2008 var sista gången vi såg Bruce Springsteenpå en svensk scen. Springsteen käkar kokt fisk, tränar på gym och verkar vid 59 ha tusentals turnémil kvar i kroppen. Räkna med att Seeger-sessionerna får en fortsättning och att han skriver låtar till flera nya soloalbum. Det sägs också att det redan finns planer på ytterligare ett med The E Street Band. Men det är just på E Street det börjar märkas, det Springsteen anade redan 1975 med "Thunder Road": "maybe we ain't that young anymore …"
"Phantom Dan" Federiciär borta - död, sörjd och saknad. Vem som helst ser att Clarence Clemonstar väldigt försiktiga steg där uppe. Vi vet att Max Weinbergdrar västerut, till Los Angeles, med Conan O'Brien, och att Steven Van Zandtmåste sköta om sitt eget lilla imperium av radiostationer och skivbolag.
Jag kan ha fel- Springsteen säger faktiskt "we love, we'll be seeing you" - men klockan 23.55 i lördags, när "Twist and Shout" ringde ut ett tretimmarsmaraton, kan ha varit sista gången Sverige sa tack och hej till The E Street Band. Och, i så fall: snacka om att gå ut med stil. Två kvällar, två väsentligt olika shower. 27 respektive 28 låtar - flera på begäran av pojkarna och flickorna längst fram. De som köat i dagar för en plats där det finns en chans att bli sedd av Springsteen. En liten, liten chans att han ska infria just deras önskningar. Deras plakatdrömmar om "Blinded By the Light", "Thundercrack", "Rosalita"…
23 år. Så många konserter. Och ändå, samma passion då som nu, 1985 som 2008. Samma obändiga kraft, samma ohämmade glädje i musiken, samma villkorslösa kärlek till publiken.
Tiden bara rann iväg. Går nästa 23 lika fort?
Tänk 2031. Kanske käkar han kokt fisk hemma på ranchen i Rumson, New Jersey. Innan han tar fram gitarren och spelar "Pony Boy" för barnbarnen blir det ett pass på gymet eller en joggingrunda. Springsteen, 82, ser säkert inte en dag äldre ut än de 60 han fyller i september 2009.
Själva har vi, om hälsan står oss bi, gått in i pensionsåldern och det kommer ingen att kunna ta miste på. Men vi kan fortfarande minnas den där regnbågen. Minnen, min vän, kan ingen ta ifrån oss.
