Viljan att locka till skratt
Skämten och skratten kretsar ofta kring sexuella frustrationer i karikatyrer av äktenskap och andra relationer. Extra fånigt, eller extra lustigt kanske många tycker, blir det när kulmagade medelålders män ska hoppa i säng med unga vackra kvinnor i ett tillkrånglat vänsterprasslande. Det blir lätt lite groteskt och ofta troligen mer absurt farsartat än vad man ursprungligen önskat sig.
Scenerna med annat stoff än nattståndna sexualdriftskrumbukter är de som fungerar bäst, som exempelvis "Hittegods", där Micke Andersen gör en skön figur av den plakate piloten på jakt efter sin förlagda DC 9:a, och "Äntligen hemma" där nämnde Micke möter Mats Olofsson i återföreningen mellan de båda bröderna Ture och Ture. God bondkomik med moderna skruvar och när aktörerna emellanåt kommer av sig och själva faller i skratt ökar bara stämningen än mer.
Avbrotten med sång och dans - ibland förlänade tematisk uppbyggnad som i The Ark-potpurriet "Arken" och det lätt emancipatoriska "Fler kvinnoideal" - sköts bäst av ensemblens kvinnor där det finns kraft och säkerhet i rösterna och bra drag och timing i rörelserna. De manliga motsvarigheterna får dock lite fart i Peps- och Glenn Wish-kryddade "En Skånetur", där revyorkesterns skickliga musiker tillfälligtvis får en mer framskjuten plats på scenen.
En revy bör, för att riktigt förtjäna epitetet, även dela ut lite välförtjänta sparkar åt myndigheter och andra maktmissbrukare. Så värst mycket av den varan bjuds det tyvärr inte på i "Påsksmällen", endast lite örfilar åt ICA i Familjen Addams-inspirerade "Vi packar om".
Jan Bäcklin
