Wilde utan slagfärdighet
Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Regi och bearbetning: Johanna Garpe. Scenografi och kostym: Maja Ravn. I rollerna: Johan Widerberg, Rikard Wolff, Göran Dyrssen, Johanna Sällström, Mats Olausson, Kristina Kamnert Suneson, Lottie Ejebrant, Björn Åkesson, Bo-Christer Hjelte och Per Svensson. Malmö Dramatiska Teater på Hipp. Premiär 2/2. Spelas till och med 24/3
Malmö Dramatiska Teaters huvudscen Hipp är åtminstone för stunden räddad från (och kanske till och med av) de lokala kulturpolitikerna, och nu tackar väl teatern och dess ensemble genom att minsann sätta upp ett riktigt pub- likt och välkänt verk, en dramabearbetning av Oscar Wildes Dorian Grays porträtt, med två från Stockholm inlånade dragplåster, Johan Widerberg och Rikard Wolff.
Det rör sig alltså om den tidlösa, närmast Faustinspirerade historien om den unge fåfänge dandyn Dorian Gray (Johan Widerberg), som efter att ha förbannat åldrandets obönhörliga faktum märker – inledningsvis till sin glädje och sedan till sin förtvivlan – att det istället för han själv är det målade porträttet av honom som åldras för varje omoralisk och korrupt handling han begår. Så behåller Dorian Gray sin ungdomliga prydnad genom hela romanen/dramat, vars intrig sträcker sig över tjugo år.
Berättelsens viktigaste gestalt är emellertid den cyniske retorikern och det eleganta kvickhuvudet Henry Wotton (Rikard Wolff). Det är han som bär huvudansvaret för Dorians utveckling mot ett hjärtlöst monster, det är han som med sina spirituella elakheter om människan utgör dramats idébärare, och det är naturligtvis genom honom som Oscar Wilde presenterar sina egna brustna illusioner om konsten, kärleken och livet.
På Hipp är scenen uppbyggd som en bred catwalk (Givetvis! Här rör det sig om kråmande salongslejon så långt rollistan räcker), omgiven av en liten vattenkanal där gestalterna med narcissistisk nödvändighet allt emellanåt kan spegla sina på en gång vackra och gäckande anletsdrag.
Här sker de många scenbytena mellan salongerna, operan och Dorian Grays hem med ett minimum av rumsliga förändringar och ständigt ackompanjerade av Mozarts skälmskt lekfulla variationer av Blinka lilla stjärna.
så ser de rent fysiska förutsättningarna ut för Johanna Garpes uppsättning av Dorian Grays porträtt. Ändå faller föreställningen på snart sagt varje punkt. Varför?
Ja, till att börja med innebär själva rollbesättningen ett olösligt problem, där scenens på förhand givna stjärna – den konstförfarne Rikard Wolff – inte tillåts briljera i de register som både hans förmåga och dramat som sådant kräver; gestalten Henry Wotton är så att säga alltings motor, men när han tvingas stå tillbaka för den i de här sammanhangen orutinerade Johan Widerberg, sker det på bekostnad av såväl den psykologiska trovärdigheten som av det i Wildeska sammanhang livsviktiga tempot och den verbala esprin.
Här spelar man därför Oscar Wilde som om det vore Ingmar Bergman eller Ionesco! Existentialistisk flegma istället för snärtig retorik! Malören vad gäller regi och tolkning drabbar också i högsta grad en annars så fullfjädrad skådespelare som Göran Dyrssen, vars gestaltning av konstnären Basil blir på tok för skev i all sin kafkaartade byxångest.
Någonstans måste också paret Garpe (regissör)/Ravn (scenograf) ha anat oråd, ty allt eftersom tiden går för stackars Dorian och de andra byts – allt enligt grundboken i postmodernistisk formgivning – Mozart ut mot Sonic Youths sterila technorytmer samtidigt som kostymeringen antar allt mer vågade och modernistiska former, och de scenografiska lösningarna blir alltmer mammutlika (upphängda flyglar i taket, Dorian Grays handycamfilmningar av sig själv, återgivna på jätteduk i fonden och så vidare).
”För att tydliggöra dekadensen”, skulle de ansvariga kanske motivera framställningen. ”För att med godtyckligt och överflödigt effektsökeri paniskt försöka skyla över uppsättningens uppenbara brister”, vore en annan möjlig förklaring.
romanens/dramats viktigaste beståndsdelar är – som alltid hos Oscar Wilde – åter igen pulsen, slagfärdigheten och en charmant fräckhet i dialogen. Allt som behövs är för ändamålet lämpade aktörer, och då är det också fullkomligt onödigt att byta ut eller förvränga den inledande mondäna salongsvärlden.
Texten bär sig själv alldeles utomordentligt bra, och det är väl i det här sammanhanget också en stor tröst för alla Wildeälskare: under läsningen kan man ”inscenera” intrigerna alldeles på egen hand.
Och vad Malmö Dramatiska Teater anbelangar, gör man nog bäst i att fortsättningsvis spela den typen av dramatik – postmodern, existentiell, burlesk, nyskriven – som man i regel gör med den äran. Hit hör under inga omständigheter Oscar Wilde.
MARTIN LAGERHOLM
