Winnerbäck om ensamhet
Lars Winnerbäck sitter vid ett fönsterbord på ett gammaldags konditori på Södermalm i Stockholm. Han klunkar Coca-Cola och tittar ut genom fönster med rosa gardiner. Lars Winnerbäck är förkyld och med det stökiga röda håret ser han ut som en trött liten pojke.
– Jag fattar inte hur mycket sjuk jag ska behöva vara, säger han och snörvlar. Jag blir sjuk så fort jag har tid.
De senaste månaderna har han varit för upptagen för att bli sjuk. Den nya skivan spelades in i den anrika studion Ridge Farm i England. Tillsammans med bandet isolerade han sig, långt borta från Stockholms frestelser. Musiken fick styra. Singel börjar i högt tempo med ösiga gitarrer i Elden och desperata sommarkvällar á la Håkan Hellström i Jag vill gå hem med dig, men mot slutet blir tonfallet sorgsnare och det avslutande titelspåret går i svart.
– Skivan handlar väldigt mycket om ensamhet och singelliv. Och när jag inte varit på gott humör har jag känt att skivan borde sluta med Singel så att man verkligen ska förstå hur jobbigt det har varit, säger han och ler generat.
skivan innehåller inte bara gråtlåtar utan också kickar, som Jag vill gå hem med dig. Den kom till efter otaliga kvällar på Söderkrogen Mossebackes uteservering förra sommaren.
– Den handlar det om det där ruset som kan uppstå när det är högsommar och man har druckit några öl, just innan den där eftertanken kommer. När man bara desperat vill säga hur mycket man vill gå hem med nån.
Lars Winnerbäck fyllde 25 i oktober och hans syn på livet har förändrats mycket de senaste åren. Han grubblar på framtiden, om att välja mellan att skapa en inrutad och välordnad tillvaro eller fortsätta vara ”den lufsiga poeten”.
– Jag leker mig inte riktigt fram längre, nu är det lite mer på allvar. Jag tänker mer på vad man ska bli i livet, vem man vill va´, vad som är värt mest. Det som är en risk i det här yrket är att man alltid kommer vara en 20-åring. Och det vill jag inte vara.
Han är uppvuxen i radhus-idyllen Vidingsjö utanför Linköping, hängde på den intilliggande skateboardrinken som trettonåring, och plågade sig igenom socialestetisk linje på Katedralsgymnasiet i Linköping. Alltid kär. Ibland olyckligt, ibland lyckligt. Och trots fem år i Stockholm har hemstaden inte bleknat bort. I För den som letar beskriver han Linköping med orden ”inga hav, ingen kust, inga svindlande höjder, ingen lust”.
– Det är kanske ingen snäll betraktelse av Linköping, säger han och ler snett. Men det är liksom inget speciellt med den. Inga berg, inget pampigt.
KARIN SVENSSON/PM
