Den förlorade sonen på cykel över åsen

J ag vet inte om det finns en högre makt, men i går bröt Gud ner mig. Sen byggdes jag upp igen. Nu ska jag berätta hur det gick till.

En pilgrimsfärd är en yttre resa. Ett sätt att transportera sig från punkt A till punkt B. Men framför allt är en pilgrimsfärd en inre resa.

Det handlar om att hitta något i sig själv. Läka något, komma lite till ro, fundera över vad som fungerar och inte fungerar i ens liv.

Min metod, under denna resa var att lägga fokus på de som jag mötte. Jag cyklade ut från Kristianstad och frågade människor när de kände sig lyckliga. Det var där jag lade ribban. Och nu skulle jag kunna skriva om alla svaren jag fick. Men det tänker jag inte göra. För att det var något annat som hände. Det var något som brast inom mig. Det hände någonstans utanför Östra Sönnarslöv. Jag såg 17 ungtjurar stå och äta i hällregnet och bakom dem tronade Linderödsåsen i ett sagolikt skimmer av dimma.

Jag såg ett fantastiskt foto-ögonblick och gick över till djuren. Mitt framför dem ramlade jag omkull med cykeln. När jag reste mig från diket stod alla och tittade på mig utan att röra en min.

Ett lugn sköljde över mig. Det var som om naturen ville säga någonting. ”Du är en klant, men det är okej”. Allt kommer bli bra ändå. För du vet inte bättre, men vi dömer inte dig.

Detta är en sak. Vem som helst kan drälla på ändan utan att det har något med en högre makt att göra. Jag kan hålla med om det. Men då måste jag berätta om vad som hände åtta kilometer senare på väg upp för en av de otaliga backarna på Linderödsåsen.

Min jobbmobil, som jag dokumenterar färden med, tappade mystiskt nästan all kraft. Den gick heller inte att ladda. Som tur var hade jag min egna mobil med mig, men den hade jag idiotiskt nog inte laddat med pengar.

Så jag måste alltså ringa någon från min jobbmobil som kunde ladda min privata telefon. Och jag hade bara en chans. Funkade inte detta skulle projektet lida ett ordentligt bakslag.

Jag ringde min flickvän som jag hade storgrälat med dagen innan. Givetvis hade jag haft fel i det bråket, men det ville jag inte erkänna. Jag kan bli oresonlig och tvär som en gammaltestamentlig Gud. Hade jag varit henne hade jag inte pratat med mig på en vecka.

Men hon lyfte luren på sitt jobb och släppte allt hon hade. Hon hällde kallt vatten i mitt panikartade blod och satte in sig i allt hon behövde veta för att tanka min mobil med pengar. Två minuter senare plingade det till. Jag var online igen.

Nu kan man verkligen ifrågasätta om man ska vara uppkopplad mot internet när man ska ut på pilgrimsfärd. Det finns en poäng där. Men jag vill använda exemplet för att belysa något större. Inget absolut ingenting får dig att få syn på dig själv så mycket som att få hjälp när du inte förtjänar det. Det är vad historien om den förlorade sonen handlar om. Det är vad nåden handlar om. Det handlar om vilken kraft det innebär att inse att man är älskad trots sina brister.

En pilgrimsfärd är en yttre resa från punkt A till punkt B. I går tog jag mig från Kristianstad till en vind utanför Önneköp där jag får lov att sova över natten. Det blev 61 kilometer. Men det är ingenting mot hur långt jag reste inuti mig själv.

Nu måste jag ringa en väldigt speciell människa.

Och säga förlåt.