Det sprakar om tredje barnboken om Kerstin

Fast till skillnad från de två tidigare böckerna i serien om Kerstin handlar det om döden denna gång. Eftersom ordet förekommer i titeln är läsarens beredskap god. Dock – vem är det som ska dö: morfar eller katten? Det kan finnas tre svar på den frågan.

Ämnet är förstås sorgligt, vilket över tid färgar av sig på den sommarlovsstämning som annars råder. Men trots att texten borrar ganska djupt i existentiella frågor förloras aldrig den spirituella lätthet som är författarens signum.

Inledningsvis fyller Kerstin åtta år. En händelse som präglas lika mycket av glädje som av obehag, det sistnämnda på grund av oinfriade förväntningar och missförstånd.

Helena Hedlund är mästerlig i sin gestaltning av den gnagande olust som stundtals präglar ett ungt liv. Hon besitter stor kunskap om hur barn tänker och resonerar. Deras tolkning och förståelse av världen skiljer sig ofta från de vuxnas.

Ta exempelvis det cirkusbesök Kerstin gör tillsammans med sin morfar. För att få en billigare biljett ljuger han om hennes ålder, vilket i sig kränker den nyblivna åttaåringen.

Därefter väcks hennes rädsla för att de ska bli avslöjade, vilket hon tror sker då en clown börjar prata med dem. När sedan morfar kallas in i manegen för att medverka i ett nummer, tror Kerstin att han ska gripas av polis. Alltså rymmer hon.

Processen är suveränt skildrad, mycket rörande dessutom. Missuppfattningar och förhastade slutsatser försvårar orienteringen i en komplex och skrämmande värld.

”Kerstin, livet och döden” är en berättelse med allvarliga bottnar, som inte väjer för de svåraste av frågor. Utan att blunda för eller släta över bekymmer ges det ljusa i tillvaron sista ordet.

Mötet med döden leder till mognad, liksom den konkurrens Kerstin upplever på vänskapens område. Boken är rik på ämnen.

Helena Hedlund är en omsorgsfull författare som gör det mesta och bästa av varje episod. Kapitlen sprakar av dramatiska vardagshändelser, där realismen göds av en frodig fantasi.