Dna ger ny kunskap om sibiriska mammuten

Forskare har tack vare modern teknik lyckats skapa en unik bild av hur Arktis vegetation och djurliv har utvecklats under de senaste 50 000 åren. De nya rönen rörande bland annat den ullhåriga sibiriska mammuten har publicerats i tidskriften Nature av ett internationellt forskarlag, där Lunds universitet ingår.

– Vi vet sedan tidigare att mammuten överlevde på de isolerade Wrangelöarna i Norra ishavet utanför nordöstra Sibirien till för cirka 4 000 år sedan. Men i vår studie kan vi visa att den överlevde lika länge i Sibirien, där man tidigare trott att den dog ut för 10 700 år sedan, säger Per Möller, geologiforskare vid Lunds universitet.

– De har heller inte dött ut på det plötsliga sättet som man tidigare trodde, utan det är snarare ett ganska långsamt och plågsamt utdöende.

Dna-sekvenser har extraherats ur sediment från 74 platser runt om i Arktis. Genom att jämföra de insamlade proverna mot dna-databaser, där växters och djurs totala arvsmassa ligger kartlagd, har forskarna fått fram en mycket mer detaljerad bild av hur och när vegetationen förändrats, och hur utbredningen av de stora djuren förändrats med den.

– Ett djur har bara ett skelett och sannolikheten att det ska bevaras i en sedimentavlagringar är ganska liten. Däremot lämnade de kontinuerligt dna-avtryck i form av spillning, urin, hud- och hårceller och det är de som vi har provtagit och därigenom fått fram betydligt yngre åldrar för flera av arternas utdöende.

På Tajmyr-halvön i centrala Sibirien är de yngsta dna-spåren av den ullhåriga mammuten daterade till 3 900 år sedan.

– Efter att istiden tog slut blev det en ganska ordentlig temperaturuppgång och det började regna mycket mer. Den stabila vegetationen med gräs och blommande växter och örter som var grunden för mammutarnas föda började försvinna. Därmed blev det inte tillräckligt med protein för att föda en mammut och sakta minskade antalet djur.

– Att mammuten kunde överleva så sent på Tajmyr till skillnad från i östra Sibirien eller i Alaska berodde troligen på att istidsvegetationen levde sig kvar där och området var torrt och kallt, säger Per Möller.

Det har tidigare antagits att det var människan som genom jakt utrotade mammuten, men den teorin har forskarna inte hittat något stöd för i den nya studien. I stället tyder det mesta på att människan har samexisterat med mammuten under lång tid.

– Visst har människan jagat mammuten, men det var inte det som blev spiken i kistan. Den har dött ut på grund av vegetationsförändringen, i sin tur orsakad av klimatförändringarna, säger Per Möller.