Filmrecension: Skandal med strama mustascher

Att skilja på verk och person är inte så lätt när det gäller Roman Polanski. Det är liksom svårt att göra det när han rakt ut ber oss om motsatsen. Hur ska man annars tolka att han väljer att göra en film om Dreyfusaffären och i intervjuer drar magstarka paralleller till sin egen situation?

Den judisk-franske artillerikaptenen Alfred Dreyfus blev alltså oskyldigt dömd för högförräderi efter en antisemitisk häxjakt och försmäktade flera år i en liten stenhydda på Djävulsön. Polanski våldtog en 13-åring, erkände, flydde, och har sedan dess "försmäktat" som upphöjt geni på europeiska filmfestivaler.

Oavsett Polanskis motiv bakom att ta sig an en av historiens värsta rättsskandaler är filmen i sig ingen självömkande anklagelseakt. Det här är snarare ett bastant kostymdrama och en långsamt berättad spionfilm.

Det är två timmars klampande med ridstövlar mot knarriga trägolv. Strama militärer i stram givakt och strama mustascher. Murriga franska sekelskiftesmiljöer. Dammiga dokumentportföljer som byter ägare och allvarliga män i hatt som smyger på varandra med antika kikare. Jo, det är mycket välgjort och vackert, men säg det till ett par allt tyngre ögonlock under första halvan av filmen.

I centrum står Marie-Georges Picquart (Jean Dujardin), den officer i underrättelsetjänsten som avslöjade den solkiga affären. I Polanskis händer blir historien ett hjälteporträtt av Picquart när den unge översten med nit, pliktkänsla och näsa för begravda hundar smular sönder bevisen mot Dreyfus och snokar rätt på den verklige spionen. Trots att den armé som han vigt hela sitt liv åt gör sitt bästa för att förstöra hans liv.

Dujardin gör en mästerlig gestaltning av den reserverade Picquart. Men eftersom så mycket av filmen går ut på att berätta om skandalens många turer förblir hjälten en sympatisk och duglig karl, men utan särskilt mycket privatliv. Hans kärleksaffär med den gifta Pauline Monnier (Emmanuelle Seigner) känns lite halvfärdig. Och vi får flera gånger veta att Picquart själv har tyckt illa om judar, men det är inget som filmen följer upp.

Dreyfus själv (Louis Garrel) tillbringar mesta tiden utanför handlingen i sitt tropiska fängelse. När han sporadiskt dyker upp består hans repliker mest av att skrika "jag är oskyldig".

Men om inte annat mår nog Frankrike och resten av världen bra av att påminnas om den här historien nu när antisemitismens fula tryne vädrar morgonluft.