För vampyrer är vänskapen blodigt allvar

Vampyrfladdermus klarar sig bara lite drygt två dygn utan färskt blod. Den som har dålig jaktlycka tre nätter i rad är helt beroende av att en vän gurglar upp några droppar av sin fångst, för att överleva till nästa nattliga möjlighet att suga blod från en ko eller något annat varmblodigt djur. Sedan förväntas den bjuda tillbaka när rollerna är ombytta.

Det kanske låter som en ganska rak och enkel relation – att bjuda och bjudas. Men för biologer har det länge varit en gåta att någon över huvud taget vågar ta det första steget, i synnerhet när individerna inte är släkt med varandra. För det är en farlig uppoffring för ett litet djur som helt och hållet saknar fettreserver att ge bort en del av sin måltid. Marginalen till svältgränsen minskar dramatiskt, och om det inte finns några garantier för att tjänsten kommer att returneras kan läget bli livshotande ifall det kniper kvällen därpå.

– Det finns en teoretisk modell som handlar om att det vore rationellt för djuren att först känna sig fram i relationen med små investeringar, och sedan gradvis höja dem om de besvaras. Men steget till att sedan börja bjuda på mat är väldigt stort, och hittills har ingen riktigt lyckats visa att den här modellen stämmer i verkligheten, säger biologen och beteendeforskaren Gerry Carter vid The Ohio State University i USA.

För att gå till botten med frågan samlade han tillsammans med en grupp kolleger in vampyrfladdermöss från två olika bestånd i Panama, på så stort avstånd från varandra att det inte kunde finnas några familjeband eller tidigare vänskapsband.

– Anledningen till att vi valde vampyrfladdermöss i stället för exempelvis primater är att vi enkelt kan simulera deras naturliga miljö på labbet. Det kan man inte med primater, förklarar Gerry Carter.

– Vampyrfladdermöss tillbringar i stort dygnets alla timmar tätt tillsammans i trånga utrymmen, i någon grotta eller ett ihåligt träd. Där utspelar sig hela deras sociala liv.

Forskarna parade sedan ihop de infångade djuren i olika konstellationer och matade dem med blod en gång per dygn. Ibland blev vissa individer utan mat, för att provocera fram ett behov att få mat från någon annan, förklarar Gerry Carter.

Studien, som nu är publicerad i tidskriften Current Biology, pågick i över ett år, och genom att hela tiden studera djuren med en mörkerkamera kunde forskarna följa exakt hur det gick till när nya relationer växte fram.

Vissa individer började hänga extra nära varandra. Därefter kunde de övergå till att försiktigt putsa varandra. I vissa fall tog putsandet aldrig fart, men andra individer växlade upp umgänget och började till slut varsamt bjuda varandra på mat – precis som modellen hade förutsagt.

Men det var stor skillnad på hur fort det gick, beroende på hur gruppen var sammansatt. Allra längst tid tog det när forskarna förde ihop två jämnstora grupper från de olika kolonierna. Då kunde det dröja ända upp till ett år innan någon började dela mat med en individ från den andra gruppen.

– Men när vi parade ihop dem två och två kunde det hända redan efter några dagar. Det är kanske inte så konstigt, det är ungefär som två studenter som får dela rum. Då utvecklas vänskapen lättare eftersom det inte finns så många alternativ, säger Gerry Carter.

Han tillägger att det var långt ifrån alltid som vampyrfladdermössen började dela mat med varandra. När forskarna analyserade sina observationer upptäckte de tydliga mönster i exempelvis hur ofta fladdermössen putsade varandra, och att det i sin tur kunde avslöja hur relationen skulle utvecklas.

– Det är fantastiskt spännande att vi faktiskt har lyckats studera hur fladdermössen agerar när de går från att vara främlingar till att bilda starka vänskapsband, där de delar något så livsavgörande som mat med varandra, säger Gerry Carter.

TT: Kan den här kunskapen användas i andra sammanhang?

– Det här är ett första steg, som vi kan bygga vidare på för att lära oss ännu mer om hur nätverk skapas och hur de påverkas av individernas agerande. Det är en fundamental kunskap som kan ha många tillämpningar, till exempel inom djurhållning, säger Gerry Carter.

TT: Kan du ge fler exempel?

– Det kanske låter långsökt, men det finns tillämpningar i människovärlden också, eftersom vi är sociala djur. I förlängningen kan ökad kunskap om dynamiken i sociala strukturer användas för att göra mer exakta modeller av hur sjukdomar sprider sig i samhällen, för att ta ett aktuellt exempel, säger Gerry Carter.

– Det kanske kunde hjälpa till att förbättra fladdermössens rykte, även om det är en helt annan art som missänks ligga bakom covid-19, tillägger han med ett skratt.