ABC om EMU

Är devalveringarna förbi? Jasidans politiker varnar, trots att låsta valutakurser, som det även blir i EMU, tvingat dem att devalvera sedan 1977; då med 10 procent! 1981 devalverade regeringen Fälldin lika mycket. Regeringen Palme med Kjell-Olof Feldt som finansminister devalverade 1982 med 16 procent. Vissa på nejsidan tycker kanske att det är bra; andra generationens tokvänster med rötter i 1968, som även vill ur EU och kanske riva Öresundsbron! De är lika långt från verkligheten, som de som lovar guld och gröna skogar vid ett ja.

Devalvering tillgrips när produktionsvärdet inte täcker löner, bidrag, offentliga utgifter samt sparande. Landet blir fattigare då en svagare valuta ger dyrare import. I stater inom dollar- och euroområden bestäms valutakurs och ränta av en gemensam centralbank. Om vi som EMU-medlem får ett för högt kostnadsläge kan bara finanspolitik användas för att skapa balans; höjd moms, lägre löner, utflyttning av arbetstagare och andra nedskärningar.

Ekonomer, politiker och industriledare, som säger nej till EMU, brukar peka på hur väl kronan "flutit" efter 1992; från mitten av 90-talet då vi fick en självständig Riksbank, som skapat låg inflation och ordning i penningpolitiken. En återgång till låst valutakurs inom EMU kan bryta utvecklingen. 1982–1991 styrde s med kronan låst till ecun, eurons föregångare, och förbrukade devalveringens komparativa fördelar genom sin "kasinopolitik". Det politiska systemet klarade inte uppgiften. Marknaden fick rätta till galenskapen.

Den 19 november 1992 övergavs den fasta växelkursen. Från 70-talet till början av 90-talet har kronans värde halverats! Den flytande kronans värde har mot såväl D-mark som euron ökat 3–5 procent då marknaden, till vilken även "flinande 25-åringar på Wall Street" ( New York), som statsministern retade sig på måste räknas, varit en betydligt effektivare vakthund mot ekonomiska överdrifter än vårt politiska system.

På jasidan ser en kategori inga problem; räntan sänks bara vi kommer med i EMU, tror man, trots att Riksbanken när som helst kan sänka räntan, men då sprängs troligen inflationsmålet! I EMU bestäms räntan dessvärre inte av Riksbanken utan av ECB, som kanske sänker den även om Sverige behöver en högre för motverka inflation och felaktig kostnadsnivå.

En annan jafalang lutar kanske med 60-40 åt EMU. Den ser även problem, som Göran Persson först sent omsider varnat för. Stora EMU-länderna missköter sina ekonomier och arrogant nonchalerar de - till exempel Frankrike - EU:s sanktioner! Även vid ett ja dröjer det innan Sverige kommer med. Mellan ett nej, grundat på marknadens företräden, och ett ja med tvekan, finns säkert många röstande. Hur dessa grupper lägger sina röster bestämmer troligen valutgången. Både inom och utom EMU krävs att löner och offentliga utgifter hålls under kontroll samt att produktionen ökar. Men tongivande politiker räds klarspråk. Skulle de få fel hamnar de i samma situation som centerns Karl Erik Olsson, som inför EU-omröstningen försäkrade, att som medlem kan vår livsmedelsindustri börja exportera. Nu slås skånsk köttindustri ut av dansk import! Varför skulle man nu tro på hans löften om livet i Euroland?

Skillnaden mellan rika och fattiga regioner kan i ett och samma land bli större än mellan olika länder. I Sverige utjämnas en del skattevägen. EU saknar beskattningsrätt. Ingen kan utesluta att Sverige, i EU:s utkant, kan drabbas av samma svårigheter som Norrland eller nordöstra Skåne. Göingeupproret är väl ett alternativ till devalvering, som givetvis är omöjlig.

Man kan inte bara tala om det önskvärda utan att svara på frågor om ekonomin. Att komma in i EMU till priset av sämre sysselsättning och lägre tillväxt blir värre än följderna av EU:s förödande jordbrukspolitik. Jasidan har av lätt insedda skäl svårigheter i den ekonomiska delen av debatten. Den använder därför politiska argument. Men räcker det inför en allt mer kritisk väljaropinion? Statsministerns reträtter tyder på tvivel. Han kan inte längre bortse från att många upptäckt att EMU är i gungning och att "timingen" för svenskt inträde inte är bra. Tongivande socialdemokrater hoppades efter EU-anslutningen, att EMU skulle återta vad marknaden, EU-medlemskapet, tog från politiken; främst avregleringar. Men varför låter inte liberala och moderata partier marknaden styra? EMU är ett socialistiskt projekt! I England är tories (borgerliga) mot EMU och Tony Blair aktar sig för "the single currency" (den enda valutan), som den inte är; vilket förekomsten av dollar, yen, schweizer franc och "Tre Kronor" (Danmark, Norge och Sverige) visar.

Sverige är ett litet land där de flesta känner de flesta. När de tongivande visslar, lyssnar de som är beroende av dem. Ekonomiskt och politiskt oberoende går sin egen väg oavsett vad Wallenberg, Gyll, och andra höjdare tycker. Margit Gennser, Rune Andersson, P.O. Eriksson, Sven Hagströmer, Tomas Fischer och flera andra faller inte för slagorden från Svenskt Näringsliv. Det gör inte heller professorn i nationalekonomi Nils Gottfries - i professor Calmfors EMU-utredning. I Svenska Dagbladet visar han hur jasidans teser vacklar. Det är befriande att människor både kan och vågar gå egna vägar även när de avviker från ett bullrande etablissemangs. Det behövs fler sådana i ett pluralistiskt samhälle.