ABK – i tid och otid

Pierre Månsson, folkpartistisk styrelsesuppleant i kommunägda Kristianstadsbyggen (ABK), har tröttnat på den alkoholkultur som utvecklats i bolaget och som bland annat lett till ett antal pinsamma intermezzon under företagets årliga studieresor med representanter för styrelse och ledning. I en debattartikel i torsdagens Kristianstadsbladet förklarar Månsson att han inte tänker följa med på den planerade resan till Paris i nästa vecka, därför att han tycker att det sups alldeles för mycket under dessa utflykter. En tillbakablick i tidningens arkiv kan berätta att kopplingen mellan alkohol och ABK dykt upp då och då i rapporteringen. Några oegentligheter eller klara fall av missbruk har emellertid inte gått att få bekräftade. Genom Månssons inlägg är det första gången vi får en rapport inifrån de ”blöta” händelsernas centrum. Informationen är allt annat än lustig, snarare tragisk. Det viktigaste är inte att hänga ut eller moralisera över enskilda personers uppförande eller alkoholvanor. Däremot finns det all anledning att lyfta fram de principiella aspekterna och problemen i den här frågan. Historien spelar i detta sammanhang en inte oväsentlig roll. ABK, som firade 50-årsjubileum i fjor, och dess föregångare växte fram i hägnet av socialdemokraternas folkhemsbygge. Målet var en anständig bostad med rimlig hyra för alla och envar. Den drivande kraften inom bostadsbyggandet i Kristianstad var socialdemokraten Sven Hansson, en lika kraftfull som färgstark profil i 1950- och 60-talens kommunpolitik. ABK var hans skötebarn. Om han fått leva, hade han i dag varit fullt tillfreds med bolagets utveckling. För att vara ett kommunalt bostadsbolag är ABK osedvanligt välskött och vinstgivande. Men Hansson efterlämnade även ett annat mindre lyckat arvegods. Som den starke man han var, påbjöd han att styrelsens ledamöter inte skulle arvoderas med pengar utan i stället bjudas på en rejäl middag. En sådan innebar i Hanssons sinnevärld rikligt med både mat och dryck. Därmed var måttet på soulageringen fastlagt. Och på den vägen är det. Senare tiders styrelser har inte sett sig föranlåtna att ändra på denna ordning, förmodligen inte av pietetsskäl utan snarare därför att frestelsen att smörja kråset på det allmännas bekostnad varit dem övermäktig. En plats i ABK:s styrelse har således blivit något åtråvärt. En lockande morot, ja kanske till och med en belöning i den partipolitiska karriären. Här har ledamöterna insynsskyddat kunnat höja bägaren och dunka rygg över blockgränsen; en reminiscens från förr då ”sosse”- och fackpampar frotterades med företrädare för borgerligheten mellan skål och vägg. Tiden har stått still i ABK: s styrelserum men utanför har den ilat vidare. Det är symtomatiskt att det är Månsson, en politiker i den yngre generationen, som reagerar mot utsvävningar och kräver såväl ändrade rutiner som en striktare inställning till politiska förtroendeuppdrag. ABK:s styrelse hanterar pengar som är hyresgästernas och i grunden skattebetalarnas. Den borde givetvis vara medveten om att representationsrätten måste tillämpas med måttfullhet och ansvar. Ännu allvarligare är emellertid den kollektiva dementi som ledamöterna sätter igång, när Månsson lägger alla korten på bordet. Tydligen finns ingen som helst ”sjukdomsinsikt” i församlingen. Denna består av ett antal av Kristianstads ledande politiker med ordförandeposter i kommunstyrelse och tunga nämnder. Hur kan så många annars vaksamma och skarpa ögon och öron plötsligt vara slutna och ingenting ha sett eller hört? Styrelseordföranden Bo Kristiansson (s) bär det övergripande ansvaret för att spritbruket urartat under studieresorna. Han har haft alla möjligheter att ingripa och vända utvecklingen i en anständig riktning. Dessutom är det minst sagt huvudlöst att Kristiansson klamrar sig fast vid ordförandeposten, när han samtidigt innehar kommunens högsta politiska befattning som kommunstyrelsens ordförande. Därför återstår för Kristiansson nu ingenting annat än att utföra det genanta konststycket att sparka sig själv. Hela ABK:s styrelse bör ställa sina platser till förfogande och ersättas med en ny, vald inte på partipolitiska meriter utan på professionella. Där kan till exempel ingå en arkitekt, en ingenjör, en ekonom och så vidare. Den långsiktiga uppgiften för denna nya styrelse blir att dela upp och sälja ut företaget till privata intressenter. Dels bryter man då ABK:s dominerande och konkurrenshämmande ställning på hyresmarknaden i Kristianstad. Dels kan intäkterna från en utförsäljning investeras i säkra obligationer, vars avkastning kan plöjas ner i den kommunala drifts- och investeringsbudgeten till fromma för alla medborgare i Kristianstad. Därmed skulle man definitivt markera för oss alla att vi lever i en annan tid och värld än Sven Hanssons.