Alf, Maud och kärnkraften

Det är knappast konstigt att en majoritet av Sveriges befolkning vill behålla kärnkraften. 55 procent vill det, däribland så många som 16 procent som dessutom vill bygga fler reaktorer. Detta enligt en Sifo-undersökning publicerad i Svenska Dagbladet. Elpriserna är skyhöga efter en smällkall jul, elbrist och ransonering hotar och dansk kolkraft bolmar in svavel och koldioxid över Skåne och Västkusten. Möjligen är det anmärkningsvärt att den kärnkraftspositiva opinionen inte är ännu större. Men det kan bero på att kärnkraftsnegativa opinionsbildare under lång tid varit starka. De som tyckt det varit obegripligt korkat att skrota fullt livsdugliga kärnkraftverk har inte höjt rösten tillräckligt. Och politiskt ser kärnkraftsfrågan fortsatt hopplös ut. På måndagen höll näringsdepartementet seminarium om den fortsatta avvecklingen. Spökar gör än i dag en trettio år gammal energidebatt och en 23 år gammal rådgivande folkomröstning – som för det första faktiskt inte gav mandat för någon förtida avveckling, för det andra rent konstitutionellt inte kan gälla i evighet. Notabelt är att ett parti förmått tänka om i kärnkraftsfrågan sedan 1970-talet. Att byta ståndpunkt från kärnkrafts-nej till ja ingick i Alf Svenssons strategi för att göra kristdemokraterna till ett större parti. Efter femton års partiledarskap kunde Svensson se sitt parti växa från ungefär 1 procents opinionsstöd till ungefär 10 under hans nästkommande femtonårsperiod. Partiets tillväxt beror självklart på mycket mer än kärnkraftsfrågan, men den är ett bra exempel. När nu Alf Svensson firar trettio år som partiledare har alla partier detta att lära av denne ledare för landets – ironiskt nog – värdekonservativa parti: var inte rädd för att byta linje ibland, om det är motiverat av ny verklighet och förenligt med grundläggande ideologiska värden. Centern, till exempel, borde ha mycket att vinna på ett omtänkande i kärnkraftsfrågan och att lämna socialdemokratin bakom sig ihop med den rödgröna vänstern. För såväl centerns nuvarande som potentiella väljare torde frågan om tryggad elförsörjning vara viktig. Kärnkraften som hot torde med åren oroa centerväljare allt mindre. Centern har också i största allmänhet ett behov av att bryta uppfattningen att partiet är gammaldags och omodernt. Men det vanliga är att partier och dess ledarskap inte vågar bryta ny mark. Ett fasthållande vid det invanda framstår gärna som tryggast, i den felaktiga tron att detta är riskfritt. Få inom centern tycks reflektera över om denna partiets en gång stora fråga nu kan vara dess akilleshäl.