Ännu en gubbe?
Stora ord, vackra visioner. När bistånds- och migrationsminister Jan O Karlsson i går presenterade regeringens proposition Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling (2002/03:122) var han både vältalig och välformulerad. Innehållsmässigt staplade Karlsson emellertid självklarheter på varandra: fattigdomen ska bekämpas, protektionismen avskaffas, demokratin och jämställdheten förbättras. Bra. Ännu bättre vore det om orden kunde omsättas i handling. Ökad handel och rivna tullmurar är den bästa formen av bistånd till världens fattiga. Ändå står Sverige fast vid en politik som ger bistånd till våra egna, rika bönder. EU:s jordbrukssubventioner är sju gånger större än världens samlade stöd till fattiga. Svensk biståndspolitik har sedan den inleddes för drygt fyrtio år sedan haft samma mål: att förbättra förhållandena för världens fattigaste. Retoriken var densamma 1962 som den är 2003. Men hur målet ska nås har det funnits olika uppfattningar om. Under 1970-talet fördelades bistånd på ett sätt som väckte frågan om hur effektiv hjälpen verkligen var. Tvivlen bottnade i den allmänt uttalade oviljan att ställa krav. Lite grand av den naiva inställningen till biståndet finns kvar i dag. Regeringen har inte tillräckligt tydligt gjort kraven på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter till en förutsättning för ekonomiskt stöd. Däremot verkar det som om regeringen nu är bestämt positiv till arbetskraftsinvandring. Den demografiska utvecklingen i västvärlden med en växande arbetskraftsbrist är oroande. Samtidigt finns det ett överflöd av arbetskraft i utvecklingsländerna. En utjämning i detta avseende vinner alla på. ”En utmaning är att finna nya former för ordnad migration så att människors vilja att söka ett bättre liv i högre utsträckning kan bli en positiv drivkraft för global utveckling”, skriver regeringen. Men hur ska det gå till? Få har invändningar mot att det finns ett behov av att reglera invandringen. Däremot är meningarna delade om hur öppna gränserna ska vara. Och hur det ska gå till att få arbetstillstånd. Den första frågan handlar om vilka yrken som är välkomna till Sverige. I dag begränsas arbetskraftsinvandringen i stort sett till att omfatta personer i ”nyckelställning”, som experter, läkare och fotbollsproffs. Kommuner och landsting behöver rekrytera 575 000 personer fram till 2010. Kan det behovet tillgodoses genom EU: s utvidgning och den ännu inte förverkligade fria rörligheten för personer inom unionen? Om inte: hur ska ansökan om att få komma till Sverige för att arbeta, och uttagning av de lyckliga, ske? Den andra frågan är på sitt sätt känsligare. Den innefattar bland annat frågeställningen om en asylsökande ska kunna byta status under sin vistelse i Sverige när han har fått ett arbete. Hur påverkar det asylinstitutet? Eller ska dagens system – att alla som vill arbeta i Sverige måste ansöka om att få komma hit från utlandet, och på lika villkor – bestå? Den asylsökande som har fått arbetet måste i så fall återvända hem och börja om processen från hemlandet, trots att han kanske redan fyller en viktig funktion på en svensk arbetsplats. Det är inga lätta frågor som regeringen nu plötsligt säger att man vill finna en lösning på. Kruxet är bara att socialdemokraterna i riksdagen, tillsammans med vänsterpartiet, för en månad sedan röstade emot att ta fram ett regelsystem för en vidgad arbetskraftsinvandring. Inte känns socialdemokraternas linje alldeles spikrak precis. Möjligen är formuleringen i Jan O Karlssons proposition bara munväder. Ska vi gå på den gubben?
