Arbetslöshetsmisslyckandet

Statistiska centralbyrån presenterade tidigare i veckan siffror för juni månads öppna arbetslöshet. Den ligger på fyra procent, en liten minskning jämfört med samma månad förra året och är den lägsta noteringen för juni sedan 1991. Regeringen är inte sen att ta åt sig äran av det. Biträdande finansminister Lars-Erik Lövdén säger till Dagens Nyheter att han är nöjd med utvecklingen och att den i stor utsträckning beror på regeringens ekonomiska politik. En mer sanningsenlig beskrivning av orsaken till de senaste årens sjunkande arbetslöshet är att arbetsmarknaden har gynnats av en kraftig internationell konjunktur. Men det är för all del inte ovanligt att politiker låtsas som att det är den egna politiken som ligger bakom en positiv utveckling samtidigt som de är betydligt mindre villiga att ta ansvar när det går sämre. Mycket riktigt menar Lövdén att yttre faktorer som nedgången på världens börser kan ställa till det för den svenska ekonomin och sysselsättningen. Men man behöver inte som Lövdén rikta blicken långt bort för att se problem. Läget på arbetsmarknaden är nämligen inte så ljust som regeringen vill göra sken av. Visserligen klarade regeringen av det uppställda målet att halvera den öppna arbetslösheten, men det skedde till en inte obetydlig del genom att flytta människor mellan olika kolumner i statistiken. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder användes ibland inte så mycket för att underlätta för de arbetslösa som för att infria målet om halverad öppen arbetslöshet. Det är alltså inte bara företag som ägnar sig åt kreativ bokföring. Men problemen tar inte slut där. I förra veckan presenterade ekonomen Bo Södersten en undersökning, gjord av två forskare på Handelshögskolan i Jönköping, på Dagens Nyheters debattsida. Den visar att den andel av befolkningen som står helt utanför arbetsmarknaden trendmässigt har ökat under nittiotalet. Om man kompletterar andelen öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder med dem som är förtidspensionerade, långtidssjukskrivna, studenter som hellre vill jobba och personer som av andra skäl lämnat arbetsmarknaden och kallar dem för icke-arbetande utgör den gruppen 23 procent av den arbetsföra befolkningen. Det ger en helt annan bild och betydligt dystrare bild av hur det står till på den svenska arbetsmarknaden. Den socialdemokratiska politiken har helt enkelt inte klarat av utmaningen att skapa förutsättningar för att få fler jobb att växa fram. Det leder i förlängningen till stora påfrestningar på välfärden. I fredags presenterade socialdemokraterna en uppföljning av partiets valmanifest från valrörelsen 1998. Det handlar om att visa för väljarna att löftena har infriats, med andra ord att det går att lita på socialdemokraterna i höstens val. Partisekreteraren Lars Stjernkvist nämnde under presskonferensen särskilt framgångarna med att bekämpa den öppna arbetslösheten. Det är när allt kommer omkring kanske inte så värst mycket att yvas över.