Ärlighetens pris
Efter tre år är delegationen mot felaktiga utbetalningar färdig med sitt arbete. Gruppens slutsatser delgavs allmänheten under torsdagen i form av en debattartikel på DN debatt. Mycket av de fakta som där framkom är intressant. Slutsatserna är däremot – särskilt ur integritetssynpunkt – förfärande. Ett socialt trygghetssystem som i högre grad än idag bygger på att individen själv kan förfoga över sin inkomst skulle inte bara göra begreppet fusk meningslöst. Det skulle också göra det långtgående kontrollsamhälle delegationen förordar överflödigt.
Två procent. Så stor är andelen fusk i välfärdssystemen. Det är en lika stor andel som de fel och misstag som begås av systemens egna handläggare. Men även om två procent är en liten andel, är det förfärande mycket i reda pengar. Fyra procent av de medel som årligen på grund av fusk och fel läcker ur trygghetssystemens enorma kassa på 500 miljarder kronor betyder att 20 miljarder hamnar fel.
Nästan var fjärde svensk accepterar att det finns bidragsfusk. Såväl allmänheten som myndigheternas egna handläggare tror att bidragsfusket är utbrett även om de som på otillåten väg skaffar sig bidrag väldigt få.
Polisanmälningarna mot fuskarna har på tre år tredubblats från 2300 till 10 100, men majoriteten av fallen handlar om små belopp. Så lyder i korthet delegationens slutsatser, som de framförs av Lena Liljebäck, tillförordnad generaldirektör för Arbetsförmedlingen, Curt Malmborg, Försäkringskassans generaldirektör, Anne-Marie Qvarfort, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, och gruppens ordförande överåklagare Björn Blomqvist.
Så långt allt gott och väl. Det modifierar också bilden av oss svenskar som ett folk av simulanter och bidragsfuskare. Det är när det kommer till förslag till åtgärder som omdömet slinter. Rejält. Gruppen är bekymrad över att snåriga regler och svårtillgänglig information underlättar för fuskare och bidrar till att fel och misstag görs i handläggningen. Hanteringen måste "kunna kvalitetssäkras", heter det bland annat. Men denna kvalitetssäkring innebär inget annat än ett långt drivet kontrollsamhälle: "Det skulle bli enklare och säkrare för alla parter om de inkomstuppgifter som arbetsgivare lämnar varje månad till Skatteverket som ett totalbelopp redovisas i stället per anställd och kan hämtas direkt av myndigheterna och organisationerna. Verket måste i folkbokföringsarbetet även få bättre möjligheter att kvalitetssäkra den sökandes bostadsadress", konstaterar författarna.
Om alla bidragsgivande myndigheter fick tillåtelse att samköra samtliga ekonomiska uppgifter hos andra myndigheter och hos arbetsgivare och andra företag skulle fusket sannolikt försvinna över en natt. Samtidigt skulle vi också få en KGB-liknande kontrollapparat som får den nyss genomklubbade FRA-lagen att framstå som lika integritetskränkande som ordningsreglerna på en flickskola. Det vore ett oacceptabelt högt pris att betala för att stävja ett fusk som omfattar två procent – en femtiondel – av de sociala trygghetssystemen.
Ungefär två tredjedelar av de skatter vi betalar utgörs av transfereringar tillbaks till oss själva. Kunde individen själv disponera direkt över en större andel än i dag skulle mycket av dagens fusk och fel försvinna. För om pengarna i stället för attta omvägen över staten gick direkt ner i den egna fickan skulle begreppet fusk trots allt fullständigt förlora sin innebörd.
