Avledningsmanövern

Skolan är ett av socialdemokraterna sällsynt illa skött fögderi. Slapphet och pedagogiska förvillelser har under decennier fått fotfäste i den svenska skolan. I dess spår ser vi i dag bristfällig kunskapsnivå, mobbning, hot och allmän oreda. Inför höstens val har de borgerliga laddat för att ta skolfrågan på entreprenad. Statsminister Göran Persson vore inte den taktiske mästare han är om han inte insett faran och ryckt ut för att stämma i bäcken. Frågan måste desarmeras i valrörelsen. Förmågan att samtidigt gå till reträtt och ändå visa någon form av handlingskraft har präglat Perssons agerande när det gäller att angripa skolans problem. Nuvarande utbildningsministern Thomas Östros kallades in som storstädare. Han predikade genast ett nytt budskap om vikten av kunskaper och trygghet i skolarbetet. Inom kort lägger Östros fram en så kallad utvecklingsplan för skolan. På tisdagen lättade han lite på förlåten, då han avslöjade av Skolverket ska delas upp i två olika myndigheter. En av dessa, som fortfarande kommer att heta Skolverket, föreslås ägna sig exklusivt åt tillsyn och kvalitetskontroll. Den andra myndigheten, som ännu går under arbetsnamnet "skolutvecklingsmyndigheten", förutsätts syssla med stödjande verksamhet till de kommunala skolhuvudmännen och de enskilda skolorna. På senare tid har Skolverket fått utstå bister kritik från såväl riksdagens revisorer som Riksrevisionsverket (RRV). Revisorerna har påpekat att Skolverket tagit alltför lätt på sina huvuduppgifter tillsyn, uppföljning och granskning av skolan. Dessutom har man varit ytterst benägen att överse med allvarliga brister i de kvalitetsredovisningar, som kommunerna måste lämna in till myndigheten. Enligt RRV har Skolverket fokuserat på petitesser när man granskat kommunerna och därmed underlåtit att ta itu med grundläggande problem. I sak är det givetvis utmärkt att regeringen nu vill skärpa tillsynen i den svenska skolan genom att skapa en vassare myndighet. Om denna "nyordning" ska bli meningsfull, måste verkligt kännbara sanktioner, i form av dryga böter och i yttersta fall stängning av skolor, införas mot kommuner som missköter sig och framför allt får inte det renoverade Skolverket tveka när det gäller att tillgripa dessa "vapen". Den sittande skollagskommittén utreder den här frågan men lär inte komma till skott före valet. Lärarnas fackliga organisationer är samstämmigt positiva till att Östros förslag. Från detta håll har man länge krävt att staten tar ett fastare grepp om skolan och att kontrollen skärps. I längden är det naturligtvis ogörligt att hysa in både en granskande och en stödjande funktion under en och samma myndighet. Det är i själva verket att göra bocken till trädgårdsmästare. Det kan i ifrågasättas om det behövs en särskild myndighet för utvecklingsfrågor inom skolväsendet. Denna uppgift, liksom utbildningen av rektorer, kan lika väl skötas av universitet och högskolor. Målen för kunskap och demokratisk fostran ska givetvis vara likvärdiga för hela landet men vägen dit kan med fördel variera. Frågan är om man kan lita på socialdemokraternas omvändelse i synen på kunskapskvalitet och ordning i skolan. Inför förra valet 1998 lovade regeringen dyrt och heligt att lyssna till småföretagarnas synpunkter och behov. Ett "superdepartement" inrättades för detta ändamål. "Sahlins hjältar" känner sig i dag grundlurade. Kärnan av socialdemokratins partifolk bekänner sig fortfarande till flumskolans ideal. Någon ändring på den punkten från den ena partikongressen till den andra lär knappast komma till stånd. Östros karska utspel måste betraktas som en avledningsmanöver från en makthungrig regering, vilken önskar vrida ytterligare ett vapen ur oppositionens händer.