Bland hippologer i Trakehnerland

Den lilla nordsvensken bar Karl XII på ryggen genom stora delar av Europa. I dag beskrivs den som en seg, uthållig arbetshäst. Låter inte vidare glamoröst. En eldig springare passar bättre in i föreställningen om den mäktige och hans häst, exempelvis Davids målning av Napoleon på en fullblodsarab.

Samtalet kretsar kring hästen, den fåkunniga får uttömmande svar av de mångkunniga i sällskapet. Zjukov segerparaderade i Moskva 1945 på en tersky. En extremt liten häst travade på under den imposanta hjälten från andra världskriget. ”Statyerare” bär tsarer, kungar och presidenter på ryggen.

Den mest kända statyn torde vara Bronsryttaren i S:t Petersburg, Peter den Store till häst. Hästens framhovar är lyfta, mycket brons är ingjutet i bakgumpen på den här speciella”rasen”- av jämviktsskäl. Om inte skulle skapelsen falla framåt. Marion Dönhoff, uppvuxen i Ostpreussen, flydde i januarikylan 1945 undan den framvällande Röda armén. Hon red hela vägen till Westfalen på hingsten Alarich, en trakehnerare.

En busslast hästhabitueer är på väg till stuteriet Trakehnen i östra delen av den ryska exklaven Kaliningrad. En portal med årtalet 1732 välver sig över entrén. Stuteriet grundades av Preussens kung Fredrik Wilhelm I och blev centrum för den mytomspunna trakehneraren, den äldsta av alla varmblodshästar. Anläggningen omfattade 5000 hektar, hade sexton utgårdar med 3400 anställda och som mest 1200 hästar.

Klappret av hovar upphörde 1945. I andra världskrigets slutskede flydde miljontals tyskar västerut undan Röda armén. Brådstörtat i många fall. En utrymningsplan för hästarna fanns, men bara en spillra blev transporterad från Ostpreussen västerut och från Trakehnenstuteriet endast 27 avelsston. Under 1950-talet uttryckte man farhågor om rasens fortsatta existens, men nu är återväxten säkrad och trakehneraren finns i ett flertal europeiska länder och även i andra delar av världen.

Stuteriets byggnader är i dag illa medfarna. Häststallarna ekar tomma, ödsligheten är anslående. De ståtliga stallentréerna har delvis rasat samman och det som en gång var tak är nu en bräd-och tegelhög på golvet. Mitt i slyvegetationen ligger ett envåningshus i en byggnadsstil lite utöver den vanliga. Invändigt råder den totala röran. Några karmstolar med vackert snidade detaljer ligger slängda i ett hörn. Och över hela anläggningen höjer sig skalet av den fyra våningar höga kvadratiska spannmålssilon.

De låga arbetarlängorna är bebodda. Sovjetmedborgare från imperiets alla hörn flyttade- eller förflyttades- till Kaliningrad vid krigsslutet. Så även till detta övergivna stuteri. Kvinnor hämtar vatten från gårdsbrunnen, samlar in ägg från hönornas spontana reden, matar kycklingar i varierande storlek samtidigt som några hundar med oklar härstamning bekantar sig med besökarna. Men det är ingen pastoral idyll man blir vittne till utan ett av otaliga exempel på den fattigdom, ja rent av misär som råder på den ryska landsbygden, där rikets västligaste utpost inte är något undantag.

Hästaveln syftade till att skapa en stark, uthållig arbetshäst i jordbruket, egenskaper trakenehraren kom att få. Men stuteriet blev också avelscentrum för tyska arméns behov av kavallerihästar och som sådan tränades den fram till sammanbrottet. Den militära hierarkin genomsyrade stuteriet, kejsardyrkan och nationalism frodades när Tyskland enande var ett faktum. Den ståtliga huvudbyggnaden från slutet av 1800-talet markerar samhällets sociala skiktning, en boning värdig Lantstallmeister.

Huset förvandlades omedelbart efter andra världskriget till skola men innehåller också ett museum till trakehnerarens ära. Besökarna får se en film från 1930-talet. Skickligt klippta sekvenser visar hur häst och ryttare tar sig fram i terrängen, över vattengravar och hinder. Den tysktalande kommentatorn bär ut nazismens budskap om det stärkande lantlivet och den tillfredsställelse det ger ryttaren att rida en renrasig häst. Så kom då även fyrfotingar att inlemmas i den perverterade ideologins propaganda.

Men i övrigt kretsar museisamlingen kring Tempelhüter, den mest berömda trakehneraren. Han föddes 1909 och föll för åldersstrecket 1932. En staty av honom restes i den parkliknande trädgården. I dag finns den i Moskva – krigsbyte 1945 – och på den kvarlämnade sockeln vilar en granitklump, som skall föreställa en sovjetisk soldat. Mellan statyn och den knotiga eken – planterad samtidigt som stuteriet grundades – bildar kantställda rektangulära trädgårdsplattor ett omfångsrikt Rödastjärnanemblem. Hönor sprallar efter något ätbart i flikarna.

Hästhabituéerna vandrar runt i det område där huvudföremålet försvann för sextio år sedan och där de flesta byggnaderna är relikter, fallfärdiga monument över en gången tid. Men för de mångkunniga är det inte bara hästens historia utan också kulturhistoria i dess vidaste bemärkelse de läser av i miljön.

Den fåkunniga deltagaren kan inte ens kalla sig novis på hippologins område efter de här dagarna. Det vore förmätet. Den stora behållningen ligger i att ha blivit kvitt schablonuppfattningen att ”hästtokiga människor” enbart har ytliga, pekuniära motiv invävda i sitt intresse.

Birgitta Södervall