Borgerlig sommarchans

I dag smygstartar Almedalsveckan, även kallad politikerveckan, i Visby med att det lilla lokala Gotlandspartiet håller seminarium. På söndagen arrangerar vänsterpartiet miljöseminarium och Gudrun Schyman håller tal och sedan rullar det på fram till fredag. Det veckolånga politiska arrangemanget som brukar dominerar svensk politik under den dåsiga sommarmånaden juli är i år mer omfattande än någonsin. Förutom de politiska partierna kommer rekordmånga, mellan 35 och 40, organisationer och myndigheter vara på plats för att genom seminarier och olika utspel försöka fånga mediernas intresse och strräva efter att sätta dagordningen för vad som kommer att debatteras i Sverige under sommaren. Speciellt för i år är också att statsminister Göran Persson kommer debutera som talare i Almedalen. Persson har länge anfört som argument mot att delta i politikerveckan att han inte vill avbryta sin semester och att han ändå sommartalar i sörmländska Björkvik. Mer troligt är dock att han hittills varit rädd för den ofrånkomliga jämförelsen med en av det socialdemokratiska partiets allra heligaste ikoner Olof Palme – S: t Olof för många gamla gråsossar – som startade traditionen med politiska tal i Almedalen 1968. Företrädaren Ingvar Carlsson väntade till 1992, han blev partiledare 1986, innan han vågade sig till Almedalen. Den konfrontatoriske, ideologiske och karismatiske Palmes skugga skrämmer slätstrukna och pragmatiska kompromisspolitiker som Carlsson och Persson. Värt att notera är att samtliga partiledare är närvarande vid årets Almedalsvecka, senast det skedde var 1981 och 1982 men då fanns det bara fem riksdagspartier jämfört med dagens sju. Folkpartiledaren Lars Leijonborg och moderatledaren Bo Lundgren väljer dock att inte framträda med traditionella partiledartal. Att Leijonborg och Lundgren ändå deltar i Almedalsveckan har att göra med att de fyra borgerliga partierna planerar att kalla till en gemensam pressträff under politikerveckan för att visa att de företräder ett sammanhållet regeringsalternativ. Förra året var en av överraskningarna just att de borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel och tillsatte en handfull arbetsgrupper som skulle presentera borgerliga program för vissa politikområden. Utspelet gav positivt resultat genom att det så konkret markerade en samhörighet mellan de borgerliga partierna och därmed gav oppositionen ökad slagkraft. Utbytet av de gemensamma arbetsgrupperna blev däremot mager. Visserligen presenterade den näringspolitiska gruppen ett inspirerande program, men den familjepolitiska arbetsgruppen havererade helt på grund av konflikter mellan framför allt kristdemokraterna och folkpartiet. Förhoppningsvis kan de borgerliga partierna ge ett än mer dynamiskt intryck i år genom att tydligt presentera sig som ett gemensamt alternativ till den socialdemokratiska regeringen. Socialdemokraterna har redan börjat sjunka tillbaka i opinionsmätningarna efter toppnoteringarna i början av året. En borgerlig offensiv under Almedalsveckan kanske kan leda till att socialdemokraterna tappar än mer och de borgerliga samlar fler röster. Alla någorlunda objektiva jämförelser mellan sammanhållningen i det allt mer sammansvetsade borgerliga blocket och det totalt splittrade rödgröna trepartisamarbete som i praktiken styrt Sverige under innevarande mandatperiod utfaller till oppositionsalternativets fördel. Det mesta talar fortfarande för att regeringen sitter kvar efter valet, men med tio veckor kvar till valet kan mycket hända. De borgerliga är långt i från uträknade. Kanske inträffar den kritiska vändpunkten i Almedalen. Vi kan alltid hoppas.