Brist på samordning

Larmrapporterna från äldreomsorgen har duggat tätt under sommaren. Detaljerade beskrivningar av hur svåra liggsår kan utvecklas om vården är otillräcklig har avlöst varandra. I Töreboda har en sommarvikarie slagit larm om hur den ordinarie personalen förnedrar de dementa boende med elaka tillmälen och genom att stoppa intvålade tvättlappar i munnen på dem. Att de här nyheterna kommer just under sommaren är inte så konstigt. Även ordinarie personalstyrkor är på många håll bantade till smärtgränsen och erfarna semestervikarier är svårt att hitta. Risken för förödande misstag ökar dramatiskt. Men avslöjandena från Töreboda visar samtidigt att bristande erfarenhet ibland kan vara något positivt – en ung kvinna in med friska ögon vågade säga ifrån när hon såg att den ordinarie personalen behandlade de gamla illa. Några semestervikarier med friska ögon skulle nog behövas också på ansvariga positioner i äldrevården i Landskrona. På fredagsmorgonen rapporterade Ekot att den medicinskt ansvariga sjuksköterskan i Landskrona, Stefan Segerman, hävdar att larver i trycksår är fullt normalt. Sånt förekommer varje sommar i Landskrona. Socialstyrelsens tillsynsläkare i Malmö, Karin Hedner, säger däremot till Ekot att hon på sina sammanlagt 29 år i vården, varav fyra som tillsynsläkare för äldreomsorgen, varken sett eller hört talas om larver i sår. Det är – bokstavligen – något ruttet i Landskrona kommun. Men det är också ett varnande exempel hur ambitionsnivån gradvis kan sänkas. Risken att bli cynisk är stor. Steget från att acceptera att inte ens den bästa vården i världen rår på åldrandet i längden, till att betrakta klara tecken på vanvård som något normalt, är uppenbarligen ibland väldigt kort. De ansvariga politikerna säger sig ha fortsatt förtroende för sin personal, men konstaterar samtidigt att kommunikationen mellan läkare, sjuksköterskor och hemvårdspersonal har brustit. Liknande slutsatser drar Stiftelsen Äldrecentrum i en studie av äldrevård och -omsorg i Enskede-Årsta i Stockholm. Mängder av läkare passerar revy och kontakten mellan landstingets sjukvård och kommunens omsorg fungerar inte. När missförhållanden uppstår skyller landstinget på kommunen och kommunen på landstinget. Det är uppenbart att samordningen måste bli bättre. Men detta är också ett mantra som tuggats av såväl landstings- som kommunpolitiker allt sedan Ädelreformen fördelade ansvaret mellan dem. Ett oändligt antal samarbetskommittéer har tillsatts på alla nivåer – både på "golvet" och hos ansvariga politiker, men det blir ändå ofta bara ord. När vårdräkningen för gamla Asta ska betalas är det ändå alltid alltför frestande för såväl landsting som kommun att peka på varandra. Det verkliga priset får Asta betala. Ett erkännande från alla inblandade politiker att Ädelreformen var ett stort och smärtsamt misstag vore sannerligen på sin plats. Men som vanligt när verkligheten korrigerar och smular sönder storslagna politiska projekt, springer de som ytterst bär ansvaret och gömmer sig i buskarna.