Bush på efterkälken
Med demokraternas framgångsrika partikonvent i Boston häromveckan, och John Kerrys väntade men betydande försprång över George W Bush i opinionsmätningarna, har den politiska temperaturen i USA stigit från ljum till het. Efter den långa processen under våren och sommaren för att ta fram demokraternas utmanare, så vänds blickarna nu långsamt mot den sittande presidenten. Och det första intrycket är att han leder en kampanj på efterkälken.
Republikanerna har inte haft någon bra månad: demokraternas lyckade konvent, undersökningar som visar att Kerry ligger långt före Bush när det gäller trovärdighet i frågor som ekonomi och sysselsättning samtidigt som Bushs status som krigspresident börjar bli mer av en belastning än en styrka.
Bush är van att kämpa ur underläge, men den här gången står han inför en ny erfarenhet – att i en valrörelse representera ett ifrågasatt etablissemang i stället för att utmana det.
När Bush blev presidentkandidat för fyra år sedan framstod han som en moderat republikan med social omtanke på programmet och en vilja till samarbete över partigränserna. Med sin medkännande konservatism – en genial slogan som aldrig gavs något innehåll, men som lät sympatisk och ofarlig – lyckades han vinna många av de marginalväljare som tidigare röstat på Bill Clinton. Hans intellektuella brister och kamp med språket skänkte honom trots hans efternamn och privilegierade liv en dimension av vanlig mänsklig svaghet som fick demokraternas intelligente, välformulerade och lite livlöse kandidat Al Gore att framstå som en man från överheten. Det var ett dilemma som demokraterna aldrig kom till rätta med. Bushs harmlöshet gick inte särskilt bra att skrämmas med och demokraternas mobilisering i viktiga nyckelstater försvagades.
Den här gången blir det annorlunda. När George W Bush nu vill bli återvald som president är han allt annat än harmlös och svag i väljarnas ögon. Den medkännande samarbetsmannen har polariserat den amerikanska väljarkåren och enat oppositionen som få andra presidenter före honom. Han kan inte längre som den gången låtsas stå över motsättningar och politiska bråk i Washington. Han är i många fall deras anstiftare och brännpunkt.
Bushs planerade vinnarfrågor – Irakkriget och de omfattande skattesänkningarna – motsäger dessutom varandra på ett sätt som gör de svåra att förena i ett och samma valtal. Kriget ökar utgifterna medan skattesänkningarna minskar intäkterna. Den stabila ekonomiska uppgången från Bill Clintons period är på väg att ätas upp och förvandlas till nya underskott, samtidigt som de sociala frågorna – demokraternas trumfkort – håller på att bli ett av valets huvudteman.
George W Bushs hopp är att hans ämbete och minnena av den 11 september ska väga upp de starka känslor som hans namn rör upp både inom och utom USA, och samla väljarna kring en sittande president i krig. Men med Vietnamveteranen John Kerry och Bill Clinton-kopian John Edwards på frammarsch – ett enat demokratiskt parti under full väljarmobilisering – har Bush alla skäl att erinra sig sin fars öde.
