Dags för yrkesarmé
Det svenska värnpliktssystemet vittrar sakta men säkert sönder. En allt mindre andel av de svenska ungdomarna gör lumpen och allt fler av dem som mönstrat och väl börjat på värnpliktsutbildningen hoppar av i förtid. Att så många som 15,7 procent av de värnpliktiga inte fullföljer utbildningen har flera förklaringar. Många tycker att utbildningen är alltför krävande fysiskt och psykiskt. I takt med att det omgivande samhället förändrats till att bli mindre auktoritärt, med en skola som ger elever större inflytande än förr och en ungdomskultur där man uppmanas att vara frispråkig och stå för sin sak, är det självklart en stark påfrestning att plötsligt lyda överordnades order och följa kollektivet. Men en militär utbildning är nu en gång sådan, att soldater måste ha ordergången och det starka behovet av samarbete klart för sig – även om ett modernt försvar också uppmuntrar kreativt och självständigt tänkande. Uppenbarligen har försvaret här en pedagogisk uppgift av stort format framför sig. Ytterligare en larmsignal om de värnpliktigas miljöproblem kom i en nyligen gjord Temo-undersökning, som redovisades på fredagens DN-debatt. Där visade det sig att diskrimineringen av minoriteter fortfarande är ett allvarligt och mycket utbrett problem inom försvaret. Det är framförallt homosexuella, kvinnor och personer med invandrarbakgrund som riskerar att trakasseras. I undersökningen ansåg mer än 70 procent av de värnpliktiga som tillfrågades att homo- och bisexuella är mest utsatta. Att befälen står för en del av kränkningarna slås också fast i undersökningen. Författarna av DN-debattartikeln, ordförandena i Värnpliktsrådet, rfsl, ssu, luf och cuf, uppmanar ÖB att komma ut ur garderoben och ta tag i grabbkulturen. Med tanke på att så många unga ändå får en del av sin fostran under värnpliktstiden är denna diskriminering oacceptabel. Den går också på tvärs mot den politiska ambition som delvis ligger till grund för värnpliktssystemet, nämligen att Sverige ska ha ett folkförsvar med soldater från många olika samhällsgrupper. Inte sällan framhålls svenska FN-soldater som ett föredöme, eftersom de utbildats i en värnpliktsarmé med respekt för demokratiska värden och människors olikhet. Detta kan dock inte bli mer än fluffigt önsketänkande så länge attityderna inom försvaret består. Frågan är om det inte över huvud taget är önsketänkande att hålla fast vid det svenska värnpliktssystemet. Grunderna för det eroderas, samtidigt som Sverige gör välkomna – om än alltför försiktiga – närmanden till Nato. Argumenten mot en yrkesarmé blir också alltmer försvagade och föråldrade. Förhoppningsvis kan larmrapporterna om tillståndet i dagens värnpliktssystem tända en ny debatt om det svenska försvarets utformning på längre sikt.
