Den perifere partiledarfiguren

Granskningen av Sverigedemokraterna i Sveriges Radios P1-program Kaliberfortsatte med sin andra del i söndags (5/4). Som fortsättning var den lysande, en seger för den oberoende och seriösa journalistiken. Så gör man när ljusskygga individer, företag eller partier försöker dölja sin verkliga agenda.

Efter det första programmet, som visade att förtroendevalda Sverigedemokrater i Stockholm och Göteborg har en unken människosyn, försvarade partiledningen agerandet med att de som uttalat sig så fördomsfullt endast var perifera figurer.

I det andra programmet framkom att samma attityder, samma jargong finns i partiledningen. Under en konferensresa till Estland deltog partiledaren Jimmie Åkesson i den sverigedemokratiska sångglädjen. Utan att protestera bidrog han – privat och i en hytt tillsammans med, vad han trodde, enbart övertygade Sverigedemokrater – i framförandet av en nidvisa om mordet på Olof Palme. Palme anses i rasistiska och nynazistiska kretsar ha orsakat "det mångkulturella problemet" genom att frångå assimilationspolitiken. Den som deltar i en sådan sång och ska föreställa ledare för ett etablerat parti kan näppeligen skylla på ungdomligt oförstånd.

Åkesson lyfte inte heller ett finger för att stoppa de rasistiska sånger som ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist och vice ordförande William Petzäll roade sig med.

Samfällt har avslöjandet om vad partimedlemmarna gör privat bemötts med att det "är deras ensak".

Att vara "privatrasist" är alltså helt okej för varje medlem i Sverigedemokraterna, trots att Åkesson har sagt att SD har "nolltolerans mot all rasism".

Ett budskap officiellt och ett annat inofficiellt är med andra ord partilinjen.

Så visst, vill väljarna ha hycklande, skenheliga och fega politiker så är Sverigedemokraterna ett gott val. Vill de ha mer ärliga människohatare är det nog bättre att välja ett annat rasistiskt parti.